Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 10, 11, Nov. - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
83
Agnes skulle hafva gjort större effekt, om
han uppträdt med mera verklig prestige
och mer af världsmannens artiga
öfverlägsenhet. En dylik högadlig hållning och
mondän kylighet präglade i kanske
alltför hög grad fröken Jansons korta och
viktiga scener, det var nog alldeles riktigt
tänkt men slog i utförandet något öfver,
det är intet enda ögonblick fru Cleeves
afsikt att skymfa Agnes eller förebrå henne
något: mannens älskarinna är henne
personligen lika absolut likgiltig som mannen
själf. Tonen skall därför vara så kylig
som fröken Jansons var men kanske dock
på samma gång något artigare eller
förbindligare. Fru Seelig-Lundberg hade svårt
att sammansmälta den rigorösa engelska
ladyns fasa för den ogifta »frun» till en
gift man i första akten med den hjärtliga
vänskapen till Agnes i de följande; detta
väsentligen på den grund, att hon ej var
nog specifikt engelskt rigorös i
anläggningen af rollen. På det hela kom som sagdt
den engelska miljön för litet till tals i
detta stycke.
Vasateatcrn har efter den storartade
framgång, som > De små landstrykarne» hade
(stycket gafs 70 aftnar å rad), gifvit
endast ett nytt program. Den unge
italienaren E. A. Butti har för några år sedan
skrifvit ett drama »Reformatorn);, hvars
hela uppslag är detsamma som i Ibsens
»En Folkefiende». Jag vill ej afgöra, i
hvad mån den italienske författaren känt
den norske skaldens verk, och jag är
villig att tro, att han ej känt eller
förstått det i grund, ty han hade hoppat
totalt öfver det viktigaste draget däri, den
allt försonande, hjärtevinnande humorn.
Den som ser »En folkefiende» förstår, att
teckningen af den fantastiske doktorns
omutliga sanningskärlek är hufvudsaken, han
bryr sig ingalunda om, hurudant vattnet är
vid badorten i fråga, men den som ser
Buttis »Reformatom» måste något
nagelfara dennes ideer om fri kärlek, äktenskap
och barnamord. Härigenom går man
förlustig ej så litet af den absolut nödvändiga
sympatien för styckets hjälte. Till
gengäld rymmer stycket mycket af sydländsk
glöd och entusiasm, och hufvudrollen
spelades just i den andan af herr Svennberg.
Annitas roll ligger ej för fru Håkanssons
nuvarande spelsätt; trots den
natursträf-vande diktionen och det realistiska spelet
ligger det något forceradt, nästan
konst-ladt öfver hennes uppträdande, hvilket nu
minskade den stora och sanna effekten af
att alla idéer och teorier kastas öfver bord
blott därigenom att hon blir mor. Hon
har förut delat Andreas’ åsikt, att
mänskligheten skulle vinna på att sjukliga och
vanföra barn ej finge lefva, ligga
samhället till last och alstra sjuklig affoda; så
gifver hon själf lifvet åt ett med rachitis
behäftadt barn och hyser intet ögonblick ett
tvifvel om, att detta barn skall och måste
hon älska, fostra och — om möjligt —
böta. Det skall komma som det sunda
lifvets bakslag mot alla teorier, bryta fram
med en oemotståndlig, axiomatisk kraft,
som nu ej nog starkt och friskt bröt sig
mot det föregående teoretiserandet.
Författaren har knappast antydt de stora och
verkningsfulla scener, som bort utspelas
mellan Laura, Annita och Federico och som
en erfarnare dramaturg utan tvifvel skulle
hafva utarbetat. Grundläggningen af
karaktererna var emellertid riktigt tänkt
såväl af fröken Lundeqvist som af herr
Byström, och herr Eliason hade all den
pondus och kraft, som man kunde begära i
hans lilla viktiga roll.
Herr Karl Hedberg har under några år
varit verksam som skådespelare dels vid
svenska teatern, dels i landsorten. Han
lämnade emellertid snart nog den banan,
och sedan har hans namn gång efter annan
varit offentligen nämdt eller mer privatim
kändt som en skicklig öfversättares. E11
gång för ett par år sedan lästes »under
strecket» i en hufvudstadstidning en
historia om en stallgumse, kallad »Pelle», och
som förf. uppgafs herr Karl Hedberg. Af
densamma kunde man ingalunda ställa
något horoskop för en blifvande epiker, men
man konstaterade med välbehag en enkel,
frisk, otillgjord berättarton, som ej
ansträngde sig att gå vida utom stallgumsens
sfer men här var fullt tillfredsställande och
intresserande. Så synes mig ock hans
debutarbete som dramatisk författare gestalta
sig. Jag vet ej, om han kan komma att
skrifva stora och betydande dramer, men
jag vet, att han redan har skrifvit en enkel,
treflig enaktare, som heter »Syskon», där
dialogens kvickhet är för stor och verklig,
för att han skulle behöfva ty till en enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
