Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 10, 11, Nov. - Musik. Af M. J. - Flickan med tändstickorna. Af Gustav Hetsch. Öfvers. fr. förf:s manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO DAGBOKEN.
konserter nödgas jag förbigå för att i stället
något redogöra för Operans verksamhet under
den sista tiden. Därifrån är då ändtligen att
anteckna en première, i det att Goldmarks
»Syrsan vid härden» för första gången gifvits
här i Stockholm, hvars publik mycket
välvilligt emottagit denna föga konstnärligt gjorda
omdiktning för scenen af Dickens’ förtjusande
lilla julberättelse »The cricket ön the hearth»
med dess i stilen brokiga och icke särdeles
originela men rutineradt och skickligt skrifna
och i öronen fallande melodiösa musik. Kanske
gör den varaktig lycka? I så fall har äfven
uppsättningen sin andel häri, ty den är så
vacker och grann, man rimligtvis kan begära,
med månsken, måleriskt grupperade älfvor,
sockersöta tablåer etc. Äfven i
folkscenernas lyckliga anordning samt en mängd väl
funna detaljer i spelet märktes den
sakförståndige regissörens instruktion och ledning.
De utförande gjorde sitt bästa, hr Lundqvist
spelade trohjärtadt och naturligt postiljonen
John, och fru Frödin-Lindberg gaf en nätt och
behaglig framställning af hans hustru, den lilla
Dot — tyvärr var hennes sång icke lika
lyckad, hvilket till en del beror på fel i
själfva tonbildningen. Fröken Hulting äger
däremot intet särskildt bestickande i sin yttre
företeelse eller i sitt spel, men så mycket mer
i sin röst, som trots en och annan ännu ej
bortarbetad felaktighet i metoden klingar
praktfullt, särskildt i den stora duon, där hon
sekunderas godt af hr Lemon. För öfrigt äro
att nämna fröken Thulin som syrsan och hr
Brag, som med rutin och godt lynne gör en
lustigt karrikerad engelsk typ — en annan
rätt fyndig variant af denna tvp göres af hr
Bergström, som alternerar i Tackletons parti;
hr Forsells postiljon var däremot en misslyckad
framställning, som endast verkade teater, dålig
teater, hvaremot han som vanligt gjorde effekt
med sina vackra höjdtoner.
Dessutom är att omnämna, att fru
Arnoldson afslutat sitt gästspel efter att ha visat oss
en nätt och särskildt i apparitionen tjusande
poetisk Margaretha, som emellertid borde ha
varit mer illusoriskt blond också i sången,
äfven frånsedt att vi här med rätta i detta
parti fordra att både höra och se en
verklig lyrisk tragédienne, något som den så
fängslande, dramatiskt okonstlade och just därför
gripande Violetta icke här visade sig vara,
samt en Julia, som i stället gjorde det
starkaste intryck genom natursannt,
konstnärligt förädladt spel, rikt på gripande accen-
ter — detta som Gounods Julia, ett parti
som eljes oftast användes endast som tillfälle
att lysa med en i fransk skola förvärfvad yttre
färdighet. Äfven härutinnan blef fru
Arnoldson intet skyldig, och rent vokalt gjorde hon
framför allt intryck genom sin stora förmåga
i legatosång — valsen sjöngs däremot på sin
tid med betydligt mer glans och brio af
Mathilda Grabow, liksom äfven vigselscenen
— men först och främst var hennes Julia en
vacker, poetisk uppenbarelse, en dramatiskt
och musikaliskt helgjuten prestation, som man
icke glömmer. Man minnes denna svartlockiga
Julia, hälften barn, hälften kvinna, när hon på
balkongen så glödande förklarar Romeo sin
kärlek och strax därpå varnar honom för de
vaksamma Capuletterna, man minnes henne
ge så passioneradt och så varmt uttryck åt
all den förfäran, som bemäktigar sig henne
vid tanken på att bli gift med grefve Paris,
man minnes vidare hennes heroism vid
tömmandet af giftbägaren, och inan minnes
slutligen de verkligt tragiska accenter, hon finner
i de sista scenerna. Med ett ord, Sigrid
Arnoldson gaf som Julia en verklig poetisk
bild, som man är glad att få behålla i
tacksamt minne jämte alla mer eller mindre
banala operaframställningar, hvilka man under
årens lopp fått bevittna.
Af våra egna artister har fru Brag rätt
förtjänstfullt men utan tillräcklig stil och konst
sjungit Pamina, fröken Thulin har nätt och
lifligt utfört Susannas parti, och fröken
Hulting har försökt sig som Eurydike. Som man
finner, hä icke verk ur den klassiska
repertoaren saknats å Operans spellista. M. J.
FLICKAN MED TÄNDSTICKORNA,
musikalisk saga af August Enna har nu
—-efter en af de högljudda konflikter, som tyckas
skola utgöra inledningen till uppförandet af
hvart och ett af denna kompositörs arbeten och
som göra både honom och arbetet omtalade på
förhand — den 13 november gått öfver scenen
på Kasinoteatern i Köpenhamn.
Att döma efter première-publikens hållning
var det en stor, ja till och med mycket stor
succés. Men betraktar man arbetet från rent
estetisk synpunkt, torde denna dock vara
skäligen oförtjänt.
Ennas nya arbete är nämligen, när allt
kommer omkring, skäligen svagt. Det räcker
blott i tre kvarts timme och förefaller dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
