Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Två minnen af Henrik Ibsen. Af Gustaf af Geijerstam. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
GUSTAF AF GEIJERSTAM.
Tillad mig derfor at tømme mit glas
for det vordende, för det kommende.
Det er en lördags aften at vi her ere
forsamlet.
Efter den kommer hviledagen —
festdagen — helligdagen — hvad man vil.
Jeg for mit vedkommende skal være
tilfreds med udbyttet .af min livs-uges
arbejde, hvis dette arbejde kan tjene til at
berede stemning for den dag i morgon.
Men forst og fremst skal jeg være til
freds, om det kan hjælpe til at hærde
ånderne i den arbejdsuge, som ufejlbar
kommer bagefter.
Hermed min tak.
Aldrig hvarken förr eller senare vet
jag mig hafva mottagit ett sådant
intryck af ett tal. Som om Henrik Ibsen
i några få korta ord velat sammanfatta
innebörden af hela sitt lifs sträfvan, sä
hade han talat, och det låg en
uppmaning till kamp i hans ord. Jag stod på
sidan om talaren, och min ungdomliga
hänförelse var så stark, att jag ej vågade
gå fram, emedan jag var rädd, att jag
skulle säga något, och jag fruktade att
ej kunna behärska min röst. Midt bland
svärmen af herrar och damer, som klin-
gade med diktaren, ser jag då plötsligt
hans ansikte midt emot mig, och genom
en rörelse i trängseln kommo vi midt
emot hvarandra. Ibsen såg mig in i
ögonen och sade tyst, medan hans glas
vidrörde mitt:
»Tror ni också detta?»
Jag vet icke, hvad jag svarade. Men
jag har aldrig glömt detta ögonblick.
Och i dessa dagar, när hela världen enas
om att sända Henrik Ibsen sin tack, synes
mig detta lilla drag vara värdt att
minnas. Det visar oss en stor man,
omgifven af hyllning, vetande sig själf stå
på tinnarna. Men denne man glömmer
aldrig, att bravoropen äro bravorop och
skenet är sken. Midt i lefveropen, som
skalla kring hans namn, söker han ett
sympatiskt och förstående öga, som ser
in i hans eget.
Det är också i tanken på detta tredje
rike, »hvilket skall grundläggas på
kunskapens träd och korsets träd i förening»,
som jag ber att få förena min röst med
den omätliga tacksamhet, som nu enas
kring siaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
