Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En museifråga. Af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 3°
HANS HILDEBRAND.
tens Historiska Museum med
Myntkabinettet skulle inrymmas i samma
byggnad som Nordiska Museet. Detta synes
mig äfven ur den synpunkten vara
olämpligt, att två samlingar af besläktadt
innehåll skulle förenas i samma byggnad,
under det de tillhöra olika ägare, d. v. s.
den ena tillhör staten, den andra icke.
Skola båda inrymmas i samma byggnad,
måste en del frågor uppstå, för hvilkas
afgörande de olika
äganderättsförhållandena kunna bereda svårigheter; redan
frågan om byggnadens uppförande och
kostnaderna därför kan framkalla
sådana.
Jag har redan framhållit, att man
synes mig böra respektera en samlings
historia. Jag begär detta icke endast för
Statens Historiska Museum, utan äfven
för det Nordiska Museet, hvilket är en
så vacker institution och så hedrande
för den man, hvars energi skapat denna,
att det synes mig nödigt, att detta
kvarstår som ett minne af honom och hans
intresse. Detsamma begär jag för
Statens Historiska Museum med dess gamla
förhistoria och dess storartade utveckling
under de senaste sextio åren. Därföre
kan jag alls icke förena mig om
förslaget att bryta med den senare samlingens
historia och frånskilja den moderna
afdelningen, hvilken skulle införlifvas med
det Nordiska Museet.
Statens Historiska Museum började
såsom en samling af historiska föremål,
sedermera tillkommo de arkeologiska, men
karakteren af en historisk samling har det
aldrig förlorat. Genom frånskiljande af
den del, till hvilken de flesta historiska
minnena höra, skulle en fullständig
brytning ske med museets tidigare
utvecklingshistoria — och det vore utan fråga
väl våldsamt. En samling, som fått namn
efter den för henne ursprungligen satta
bestämmelsen, skulle uppgifva denna för
att i sig upptaga sådana föremål, för
hvilka den icke från början varit afsedd,
emedan man den tiden icke hade någon
aning om föremål af hvad vi nu skulle
kalla arkeologisk art.
Hur beskaffad är den moderna
afdelningen af Statens Historiska Museum?
Den innehåller af gammalt — och har
under senare tid ökats i samma riktning
— ytterst dyrbara föremål, som tillhört
framlidna kungliga familjer, dyrbara genom
materialets beskaffenhet, dyrbara genom
sättet, på hvilket de blifvit arbetade,
dyrbara genom minnet af personer eller
tilldragelser, som de bevara. De äro
lyxföremål. Men sådana böra finnas i ett historiskt
museum, i hvilket man har rättighet att
begära att få se de olika tidernas
skap-lynnen, Vasatidens rena och prydliga
renässans, Karlatidens mera yppiga, i viss
mån urartade men alltid praktfulla smak.
Denna del af samlingen innehåller
dyrbarheter af det mest kostbara slag. Bland
dem finnes en annotationsbok af
elfenbensskifvor med emaljprydda pärmar.
Frampärmen — det är nästan ett
sacri-legium att i detta fall använda ett så
vulgärt uttryck ■— visar ett krönt C och
antyder konung Karl XI. En utländsk
antikvitetshandlare af godt anseende har sagt
mig, att han för en sådan sak, därest
den vore till salu, skulle villigt bjuda
5,000 kronor. Elfenbensbladen äro tomma
utom det första, å hvilket drottning Hedvig
Eleonora med blyerts skrifvit sitt namn
med tillägget »gedenket meiner». Mig
synes, att ett sådant föremål bör tillhöra
den samling, som kallas Statens
Historiska Museum. En urboett — uret har
af drottning Kristina blifvit föräradt åt
grefve Magnus Gabriel de la Gardie —
har på initiativ af H. M. Konungen
blifvit till Statens Historiska Museum
flyttad från biblioteket å Drottningholm och
därigenom kommit till den rätta platsen.
Om detta ur funnes i marknaden, skulle
det helt visst betalas med 100,000 francs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
