Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Giorgione och Turner. Af John Ruskin. Öfversättning af Frigga Carlberg. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i58
JOHN" RUSKIN.
Och deras död. Äter den gamla
grekiska frågan, ännu obesvarad. Den
oöfvervinneliga spökbilden, som i
skymningen ännu irrar mellan skogens
stammar eller höjer sig ur hafssanden — en
hvit, underlig Afrodite — sträckande
sina grå klufna vingar bland molnen och
förvandlande solnedgångens ljus till blod.
Detta måste han se och i en mera
afskräckande form än någonsin Salvator
eller Dürer såg det. Förstörelsen af ett
brottsligt land innebär icke ruin för alla
länder och behöfver icke förorsaka
allmän förskräckelse rörande lagarna för
universum. Icke heller kunde den stilla
husliga glädjen och sorgen i en liten tysk
församling bringa frågan i hela hennes
vidd eller i någon olöslig skepnad inför
Dürers uppfattning. Men det engelska
dödssättet •— den europeiska döden i
nittonde århundradet — var af annat
slag och annan makt, tusenfaldt
förskräckligare i sitt blott fysiska grepp,
oberäkneligt förskräckligare i sin
hemlighetsfullhet och skam.
Hvad voro väl röfvarens tillfälliga
skott eller ströftågen af härjande
tiral-jörshopar, jämförda med yxans, svärdets
och hungerns arbete under denne mans
ungdom på den kristna jordens alla
kullar och slätter från Moskva till Gibraltar?
Turner var aderton är, när Napoleon
slog ned på Arcola. Se på Europas karta
och räkna blodfläckarna på henne mellan
Arcola och Waterloo!
Men det var icke endast dessa
blodfläckar på Alpernas snö och
Lombardiska slättens blommor, engelska
dödssättet stod äfven för hans blickar.
Ingen passande, stilla, tröstfull död, icke
att gå till hvila som de åldriga borgarne
i Nürnberg. Inga stilla processioner till
kyrkogårdarna ute bland fälten,
sköldemärket djupt inristadt i minnestaflan och
lärkan sjungande från skyn, utan lif,
ut-trampade i gatans dy, krossade till stoft
under hjulens rassel, kastade hoptals i
den tjutande vintervinden längs femhundra
mil klippbunden strand, eller, värst af
allt, ruttnande ned i glömda grafvar
under år af okunnigt tålamod och fåfängt
sökande efter hjälp hos människor, efter
hopp i Gud, svag, slö längtan, såsom
moderlösa barn döende af hunger,
kufvade kungariken af fångna tankar, svaga
frossattacker af blek, häpen förtviflan.
Detta var synen som mötte de unga
ögonen, fältropet, som ljöd i ynglingen
Turners hjärta.
Så tränad för sitt lifs arbete, satt
gossen ändtligen ensam bland sina
vackra engelska kullar och började att
med varsam omsorg teckna klippor och
fält, sipprande bäckar och himlens mjuka,
hvita moln.
Claude och Cuyp hade målat solens
sken, Turner ensam solens färg. Märk
detta. Dessa lätt uppfattade effekter af
aftonljuset frambringas af de mildt varma
eller gula solstrålarna genom dimma. De
äro låga i ton och förändra föremålens
färg. De kunna efterhärmas af
personer, som hafva litet eller intet färgsinne,
om taflans ton hålles låg och i sann
harmoni samt ljusreflexerna varma. Men
de kunna aldrig målas af stora kolorister.
Verkan -af blått och rödt ersatt af gult
och grått skulle aldrig falla en kolorist
in att försöka, utan ett alldeles särskildt
motiv. Man kunde lika gärna be en
musiker komponera med endast tre
toner som Tizian att måla utan blått och
purpur. . .
Turner hade i sin egenskap af
landskapsmålare att framställa solskenet på
ett eller annat sätt. Han gick
ordentligt igenom det dämpade gula ackordet
och målade månget långt år Cuyps
favoriteffekt »Sol höjande sig genom
dimma». Men detta var honom icke nog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
