Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Syskon. Lustspel i en akt af Karl Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYSKON.
SO?
löjtnanten.
Ja, inte jag heller! Men redan titeln låter så
tröstande, att jag bestämdt kan emotse mitt
kommande öde med lugn.
väninnan,
Menar ni kanske, att det är omedvetet som jag
har uppmuntrat er?
löjtnanten.
Ja, eftersom ni påstår, att ni inte vet af det,
så —
väninnan.
När skulle det ha varit, om jag far fråga?
löjtnanten.
Ja, grannlagenheten binder min tunga — och
det är nog det ni räknar på också!
väninnan.
Nej, för all del, genera er inte — jag känner
mig inte det ringaste rädd Och skulle för resten
mycket gärna vilja befria er från alla inbillningar
i den vägen.
löjtnanten.
Nå, som ni vill! — Att börja med får jag
således be er antaga att ni vore en ung man —
väninnan.
Ni begär bra mycket, tycker jag — huru skulle
det gå till?
löjtnanten.
Det är väl inte någon konst! Man kan ju anta
hvilka orimligheter som helst! Antag således, att
ni vore en ung man, och att ni en dag, när ni är
ute och promenerar, möter en ung dam bland edra
bekanta, som består sig med en mycket vacker
rodnad, när i hälsar på henne. Hvad skulle det
möjligtvis komma er att dra för slutsats?
väninnan (litet osäkert.)
Det har jag verkligen svårt att sätta mig in i
— och hvad hör det hit för resten?
löjtnatnen.
Ja, jag undrar det! — Men så mycket borde
ni väl ändå kunnna sätta er in i, att någon
betydelse måste den där rodnaden ha, och inte skulle
åtminstone jag göra er några förebråelser, om ni
tog den, som var naturligast och låg närmast till
hands — hoc est, att ni inte var alldeles likgiltig
för ifrågavarande unga dam. Det är inte annat än
enkel logik.
väninnan.
För en herre, ja — det tror jag nog! Och
eftersom jag skulle anta, att jag var det, så —
löjtnanten.
Det låter höra sig! — Nåväl, just i middags
hade jag det stora nöjet att hälsa på ett ungt
fruntimmer med ofvannämda effekt!
väninnan (hastigt.)
Det är inte sant!
löjtnanten.
Hur kan ni veta det?
väninnan.
Därför — därför att —
löjtnanten.
Nu försa’ ni er visst! Jag kunde väl möta andra
fruntimmer än er i dag, som jag kände.
väninnan.
Naturligtvis!
löjtnanten.
Ja, och det gjorde jag också! Men det var
verkligen ingen mer än ni som rodnade, och det
har ni nu helt vänligt tillstått.
väninnan.
Visst inte — jag sa’ tvärtom att det inte var
sant.
löjtnanten.
Ja, men det kom litet mai à propos! — Först
är ni så oskyldig, att ni inte alls vet, hvad jag
menar, och sedan protesterar ni, innan ni har det
ringaste skäl till det — mera bevis tycker jag inte
behöfs! Påstår ni ännu, att jag tar mig för höga
tankar för ingenting?
vaninnan.
Ja, det gör jag! Om jag nu också skulle ha
rodnat — ja, jag säger om — så är det därför
inte sagt, att ni var orsaken till det —
löjtnanten.
Ni medgaf ju att det var den naturligaste
förklaringen !
väninnan.
Under förutsättning att jag var herre ja — men
det är jag händelsevis inte!
löjtnanten.
Det där är ju bara tomma undanflykter!
Erkänn nu hellre, att ni intresserar er en smula för
mig. Jag försäkrar, att jag skall uppskatta ert
förtroende, som det förtjänar, och för resten vore det
bara en välförtjänt belöning för den tysta beundran
jag ägnat er.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
