Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fredrika Bremer. Karaktersstudie af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
HELLEN LINDGREN.
tomma utan att finna näring och utan att kunna
dö (I, 164).
Och flera år därefter (1856), när
hon i bref till Böklin yttrar sig om
planen till »Hertha», kallar hon hjältinnan i
denna roman:
»En tragisk gestalt af en kvinna med stora
krafter och en ljustörstande själ i den trånga
luft- och ljuslösa värld, som våra lagar och vårt
samhälle beredt henne.»
Och hon tillägger om Herthas hem,
att det felas döttrarna i detta hem
»frihet och framtid, det bröd och vin, som
ger lust att lefva» (II, 200).
Utrymmet förbjuder mig att ge mera
än detta som bakgrund för Fredrika
Bremers lifaktighet som kvinnans förkämpe.
Det är alltså genom denna starkt
subjektiva känsla af en orättvisa, bestående
i ett utestängande frän lifvet, Fredrika
Bremer blir stor, och därigenom som
denna lilla flicka vid sitt anspråkslösa
skrifbord, utan att själf egentligen veta,
hvilken hennes makt är, framträder som
reformator. Hennes talang är förenad
med den fasta tron, både att det är så
illa beställdt, som hon säger, och att det
måste bli annorlunda. Ingen torde nu
för tiden läsa hennes böcker med
oblan-dadt nöje, åtminstone gör jag det icke.
Fredrika Bremer går i åsiktsväg den stråt
man för 20 år sedan stämplade med
namnet blåstrumpa, men hon vet, hvad
hon vill, och därför kan hon säga det så,
att det tar.
Till en stor del bestämdes hennes
utveckling af det slafbundna
ungdoms-lifvet i föräldrahemmet, hvilket
biografien återger med större detaljrikedom
än någonsin förr skett. Ceremonierna
vid hennes och systrarnas uppfostran
kunna ej här berättas. Om dem kan
man läsa i boken: de höra till det
fabelaktiga. När modern t. ex. fått den idén
i sitt hufvud, att flickor böra äta så litet
som möjligt, upphöjes genast detta till
uppfostringsprincip, likasom tre andra
hennes lika utmärkta vishetsregler, och
i detta strängt pedantiska hem blir allt
lagstadgadt som regler utan undantag.
Huru hårdt blir då ej lifvet för en
natur som hennes, hvilken har fågelns
oro och otålighet, som vill sträcka
flykten till okända rymder och världar och
vill kvittra högt i sky, hvar gång hon
lyckas få ett litet fågelperspektiv öfver
den stora, vida, underbara och härliga
världen. Både fadern och modern voro
för öfrigt rena original, och hon
uppväxte andligen alldeles ensam. Så fint
konventionelt enligt den tidens
uppfattning var hemmet, att, när hon och
systern bådo om tillåtelse att få gå ut och
promenera — midt pä dagen och på
Stockholms gator — svarade modern,
att sådant icke passade sig utan ville de
ha motion, kunde de få sådan genom att
hoppa upp och ned bakom hvar sin stol.
Systern gjorde det, men Fredrika bara
grät, sedan hon en stund pröfvat den
nyttiga gymnastiken.
Fientlig mot hela den trånga och
löjliga krets, som omgaf henne, framlefde den
blifvande författarinnan sina
barndoms-och ungdomsår, och upprorsandan växte
inom henne. Hvilken dråplig skildring
har hon icke gifvit af sig själf i
teckningen af Petrea gent emot syster Louise,
den förståndiga, matmoderliga naturen
— men det skulle föra för långt att
vidröra både detta och figurerna i hennes
romaner. Hvad hennes upprorsanda
beträffar, kan det sägas, att det oerhörda
hos henne ligger däri, att samtidigt
därmed, att hon skulle vilja tigga far eller
mor om en nådesmula af ömhet, hon är
djärft, hänsynslöst och nästan vildt
lag-bryterska mot alla föräldrahemmets
regler, så att gamla Lena, den finska
barnpigan, en gång förtviflad utbrister: »Jo
den, hon blir god, när hon blir stor»,
hvarvid biografen med en förnumstighet,
som stundom vanpryder arbetet, tillägger,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
