Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fredrika Bremer. Karaktersstudie af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456
HELLEN LINDGREN.
FREDRIKA BREMER. EFTER LITOGRAFI AF A. LUNDQUIST & C:IE
1864.
teristiskt är hennes samtal med påfven,
som i biografien kanske alltför
knapphändigt affärdas. Det finns i Richard
Petersens »Fredrika Bremer» en fylligare
skildring af detta liksom af andra mera
personliga smådrag, som i den svenska
kanske ibland alltför vetenskapligt hållna
biografien försummas. Danskens arbete
blir stundom, fastän det lämnar färre
uppgifter, öfverlägset, när det gäller att
framlägga det psykologiska stoffet i berättande
form. På det hela kunna ju icke
arbetena jämföras, då i fråga om
psykologiskt material och ingående forskning
det svenska arbetet är hors concours och
det bästa litteraturen har, ett verkligt
monumentalt verk af pietetsfullt studium.
Mötet med påfven utgör en bak-
grund, som kan belysa
Fredrika Bremers såväl
svaghet som styrka, och här
är det psykologiska intresset
lika stort, antingen ljuset
faller på ena eller andra parten.
Fredrika Bremer skildrar det
själf, såsom hon kan skildra,
när hon glömmer alla sina
meningar och ryckes med af
lifs-intrycket. När hon känner sig
mot sin vilja imponerad, blir
hon själf rörd, d. v. s. hon
skrifver förträffligt. Hon vill
undervisa Hans Helighet, och
Hans Helighet upplyser henne
därom, att hon är ett stort
barn. Omgifven af allt det
majestät, som hans många år,
hans lif i asketism, hans
umgänge med stora tankar, hans
rådgifvarskap åt betryckta
själar ger honom, lägger han sin
välsignande hand på den
olydiga lilla protestantiskans
hufvud och säger: Min dotter, fly
till bönen! Och genast
sjunker Fredrika figurligen pä
knä. Så starkt blir intrycket af
denna pontifikala fridshälsning öfver henne,
att hon besluter sig för att uppsöka ett
kloster Sacré Coeur -—■ där hon tillbringar
en tid •— till stor förargelse för sina
protestantiska vänner. Det är ingen fabel
som här berättas. Skola vi säga, att
hon gör det i fruktan eller i hopp att
bli omvänd? —jag vet det icke, och
måhända visste hon det icke själf.
Fredrika Bremers protestantiska stridslystnad
vann emellertid en härlig seger, och ett
samtal, som hon citerar och hvilket
omtalar hennes sammandrabbning med en
italiensk prelat, är så logiskt fyndigt från
hennes sida, att man skulle tillönska
flertalet af våra präster halfparten af
samma säkerhet i öfvertygelsen och be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
