Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fredrika Bremer. Karaktersstudie af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462
HELLEN LINDGREN.
ESAIAS TEGNÉR. TECKNING AF FREDRIKA BREMER.
påpekats som ett af hennes väsentliga
karaktersmärken. Hon hade icke blott
en alltid het intellektuel problemlust för
hvarje ny fråga, utan för att tillfredsställa
denna kände hon ett evigt vaket intresse
för hvarje ny, fängslande person, som
uppenbarade sig för henne, och hur skulle
nu denna sällskapsglädje, som var lika
stor hos dessa bägge, låta förena sig med
en samvaro på tu man hand? En dylik
ideal fäktarposition har behof af mer än
en enda man eller en enda kvinna
bredvid sig. Han och hon hade i detta
afseende samma smak för ett tankens
vaga-bondlif, han bland böckerna, hon bland
människorna. Stolta lynnen och andliga
kraftnaturer bägge, ingendera böjd för
att låta sig bortskymmas af den andra.
Då kan man lätt gissa, hvad följden blir.
Med allt erkännande således åt den
förmodligen riktiga anmärkningen om
Fredrika Bremers fåfänga som ena
drifljä-dern till hennes uppmaningar till honom
att komma till Stockholm, fanns det ej
också en annan, mera kvinnlig och mera
kvinnligt själfmedveten än fafängan att
se honom hyllad? Var hon en förälskad
kvinna och hade hon sett hans föregående
tröghet att förminska afståndet dem
emellan, var det icke också ett slags prof,
hvarpå hon ville ställa honom, nämligen
om hans kärlek till henne var större än
hans studieglädje, än sällskapandet med
böcker och tillfredsställelsen att vara
auktoritet i en landsortsstad, där han
kände sig hemma och öfverlägsen? Och
var det ej till en del missräkningen öfver
att profvet slog illa ut, som föranledde
Fredrika Bremer till den afvisande
hållning mot honom hon sedermera antog,
och till den misstro hon sedermera visar
för äktenskapet?
Har man något mera genomgående
intresserat sig för biografiskt studium,
skall man finna både hos begåfvade
kvinnor och begåfvade män en liknande rädsla,
när det viktiga ögonblick kommer, som
skall förena två människoöden. Den har
sin grund i en tillbakadragenhet för den
allvarsamma konflikt, den verklighetens
pröfvande motsats, som betecknas med
orden: ett förbund för lifvet mellan två
så olika naturer som den manliga och
den kvinnliga.
Fredrika Bremer hade alltid älskat
ett lif så fritt meddelsamt som gärna var
möjligt, och allt, som var en hämsko på
hennes andliga behof af
församlingsgemenskap med stora andar, hade alltid
grämt henne som en af världens värsta
inskränkningar. Nu utbildade hon denna
frihetskänsla till en teori om äktenskapet,
hvilket hon ofta beskrifver som en
frihetsförlust, ett hemskt något af okända
och förskräckande möjligheter. Här finna
vi då afvigsidan af hennes behof af
harmoni, af för mycket teori: rädslan för
lifvet och för verklighetens nödvändiga
brottningskamp med konflikter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
