Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 7, Juli - Af K. E. F. - Konst - Frans Hals. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
v
52 DAGBOKEN.
om »Sol-Hans» samt delar af historierna om
»Thora» och »Micco Pajko» och af »En
björnhistoria». Där finnas präktiga detaljer
äfven i dessa, men där finns äfven åtskillig
förkonstling och rätt mycken falsk klang; man
märker ofta, att Pelle Molins ursprungliga,
färgrika språk —- en poetisk prosa, buren af
en inspiration, hvilken flödar i afbrutna,
mäktiga störtsjöar — klungit för Stig Stigsons
öron, och att han medvetet sökt forma samma
tongångar och spela i samma takt; och
följden har blifvit, att hans inspiration ofta
verkar framtvungen, hans stämningsgrad
konst-ladt uppdrifven, hans personlighet gömd bakom
en mask, liksom hans namn bakom en
signatur. En yttring af denna höga temperatur
äro de talrika, ofta omotiverade utropstecknen;
en annan är hjältinnornas karakter — de äro
nästan alla »diktarflickor», döttrar af Pelle
Molins Gunnel med allt för starkt syskontycke.
Men trots dessa svagheter är
»Nordan-från» likväl en bok, som man minns och som
man får kär. Den är en svensk bok, och
dess författare är i sina bästa stunder äfven
en bit af en diktare-Johannes, hvilken lyfter
en ny flik af den förlåt, som ännu gömmer
det stora skogs- och sagolandet däruppe i
norr. Han känner och älskar det landet,
där »solen oftare går ned än upp», dess
kärn-sunda ståtliga »furufolk», deras själslif, i
hvilket dikt och saga ännu äro de röda trådarna,
och deras händelser, som ännu ha kvar en
god del af äfventyrets norrskensgloria och af
gamla hjältesagors helgjutna, lyftande storhet.
Och innerligast är hans känsla och djupast
kändt och gripande hans tal, när han ger ord
åt skogarnas och markernas sorg öfver allt
det främmande, som kommer och dränker all
gammal skönhet och storhet i sina grumliga
flöden, öfver »stadsfläkten», som når ända
dit upp, smittande och härjande, öfver denna
halfbildning, som gör människorna splittrade
och hemlösa och skapar »landets och stadens
lärdomsbastarder». Nej — »vi behöfva inte
er civilisation, herre; ni kan ingenting ge oss
— bara taga. Det är vi som äro rika, ty
vi vaka vid det fördolda!»
Motiv af denna art behandlas i den varma
prosadikten »Sorg» — skogens sorg, när
järnvägen kommer —, i »Lifsstigar», i »Thora».
Dessa tvenne äro kärlekshistorier, till hvilken
kategori flera af samlingens berättelser höra,
bl. a. »En bastard», »Buabruden» och »Enoch
frostmannen» — de två senare särskildt
minnesvärda, fulla af färg och lif och stor
stämning.
En annan af de stora vildmarkernas
händelser, en snöstorm, skildras i skissen »Svart
och hvitt» — åter en annan, hungersnöden
i »Ett skratt», historien om »en
svälthun-gersmor, omgifven af sex skrynkliga, gula,
darrande gubbar och gummor från fyra till
nio år».
K. E. F.
KONST.
FRANS HALS.
FÖR att kunna tala om Frans Hals på
det sätt, som endast den omedelbara
åskådningen af en mästare i hans största och
mest typiska verk ingifver, måste man hafva
besökt Haarlems rådhus. Här sitter den stora
suiten af hans regent- och doelen-stycken, från
officerarnes vid S:t Georgs skyttegille festmåltid
(1616) till föreståndarne för asylen för gamla
män och föreståndarinnorna för asylen för gamla
kvinnor (1664). Tack vare hans pensel lefver
här ännu i dag kvar, starkare än på något
annat ställe, Holland på höjden af sin makt
och sitt välstånd, stolt och kraftmedvetet, upp-
buret af sina medborgares ansvarskänsla och
käcka mod, i sin välmåga och sin ystra glädje,
vid klang af vapen och fyllda bägare om
hvartannat. Den som ej varit bjuden till detta
konstens stora gästabud, det största som firats
efter Paolo Veroneses venetianska palatsfester,
men som känner mästarens pensel i allt dess
geniala öfverdåd från Berlins Altes Museum,
Lichtensteinska galleriet i Wien, Münchens
pinakotek samt stora galleriet och Salle
La-caze i Louvren, lyssnar gärna till hvad som
berättas om de väldiga målningarna i Haarlem,
de förnämsta bragderna i en sällsynt lång och
fängslande konstnärsbana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
