Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 7, Juli - Konst - Frans Hals. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
i I
Frans Hals är ej blott den störste
holländske konstnären näst Rembrandt, han är
äfven den mest holländske af alla.
Rembrandt lyfter sig mer och mer till det
uni-versela geniets höjd och inför oss i en
subjektiv värld, i hvilken man i synnerhet erfar
det intellektuela grubblets smärtsamma men
oemotståndliga tjusning. Ingen har såsom han
väckt de djupa stämningar, som äro
gemensamma för de utvecklade människorna,
hvilken tid och hvilket land de för öfrigt må
tillhöra. Frans Hals är ingen grubblare, han
är ögonblickets man och ögonblickets
geniale tolk. Hans penselföring har
improvisationens fart och en flödande kvickhets goda
lynne, och skalan af de stämningar han
framställer går från manlig och kvinnlig
själfmed-veten värdighet till den galnaste och mest
uppsluppna hängifvenhet åt ögonblickets fröjd.
Följaktligen, och eftersom han lefde i Holland
på iöoo-talet, bär han ansvaret för att hafva
framställt en hel mängd af sina modeller i
situationer och tillstånd, som för deras
personliga anseende äro i hög grad förklenliga, i
synnerhet om de dömas efter våra dagars
regler för hvad som går an. Naturligtvis har
detta på vanligt sätt påbördats konstnären,
som skulle han hafva lefvat ungefär samma
lif som de mest utsväfvande af de personer,
hvilka det roat honom att framställa. De
fantastiske uppfinnarne af denna dikt hafva
uraktlåtit att förklara, huru han samtidigt
skulle hafva kunnat under en femtioårig
konst-alstring bevara sina pund så som han gjorde,
samt huru han skulle kunnat äga ett klientel
af Hollands förnämsta familjer och
korporationer. Sedan icke blott konstverken utan
äfven arkiven fått vittna, har detta tal
tystnat. Man vet i själfva verket ingenting annat
ofördelaktigt om målaren än att han en
gång, vid omkring 36 års ålder, erhållit
rättslig varning därför, att han alltför hårdhändt
tillrättavisat sin första hustru. (W. Bürger
anmärker härvid välvilligt, att man ej kan
veta, hurudan hustrun var, och att många
utmärkta konstnärer faktiskt haft elaka hustrur,
dem de å sin sida behandlat med allt för
stort öfverseende.) Däremot vet man, att Hals
ej hörde till dem, som förstå att taga vara
på denna världens goda. Han hade börjat
under en lycklig stjärna; i samma mån som
han lät sitt mognade snilles skatter strömma
fram, strömmade välvilja, beundran och
öfverflöd honom till mötes, och tanken på en
bekymmersam och öfvergifven ålderdom har väl
aldrig framställt sig för den skrattlystna och
öfverdådiga ögonblicksmänniska, som träder
oss till mötes på det stora dubbelporträttet
af honom och hans andra hustru, Lisbeth
Reyniers, i riksmuséet i Amsterdam. Det är
sång på hans läppar och glans i hans ögon,
och något mera obekymradt lyckligt än han
och hans skälmska kära hälft är det ej lätt
att få se här i världen.
De båda af Frans Hals målade porträtt,
som äro återgifna i detta häfte och som höra
till de förnämsta prydnaderna i H. M:t
Konungens konstsamlingar, äro äfven de mest
betydande arbeten af Frans Hals, som finnas
i vårt land, sedan Säfstaholmssamlingens
nuvarande ägare för några år sedan fann
lämpligt att i utlandet försälja den drickande gosse
af Hals, som utgjorde denna samlings
förnämsta klenod. *
Denna målning vittnade om Hals’
oupp-hunna förmåga att på det mest frappanta och
medryckande sätt framställa ett sorglöst och
smittande skratt. Ingen målare har haft så
mycket att säga oss om skrattets välsignade
gåfva som Frans Hals.
Hvilka personer porträtten i konungens
samling föreställa, vet man icke, men då de
äro målade som pendanter och på samma år,
kan man taga för gifvet att de äro ett äkta
par. De tillhöra den välbergade
medelklassen. Mannen har ett hektiskt, lidande drag,
som det aldrig skulle fallit Frans Hals in att
inlägga i hans utseende, om det ej i
verkligheten varit frappant. Hustrun åter hör till
dessa af sundhet och belåtenhet skinande
holländskor, som han så trovärdigt och
lefvande och med så stor förkärlek framställer.
Som jag nyss lät förstå, skulle det
komma en dag, då lyckans sol ej längre log mot
sin dyrkare. Det är djupt vemodigt att
nödgas berätta, att Frans Hals så väl som
Rembrandt åldrades och dog i fattigdom och
förgätenhet. Om de närmare omständigheterna
härvid känner man föga. Smaken undergick
vid midten af 1600-talet en bedröflig
förändring. Det icke minst af Hals’ egna elever
idkade genremåleriet i liten skala urartade snart
nog till ett känslolöst och glatt manér, som
lade sig vinn om utpensling af hvarje detalj,
under det att blicken på motivet såsom hel-
* Det bör tilläggas, att våra konstmyndigheter
ej voro underrättade om ägarens afsikt att afyttra
målningen, hvarför det ej kan förebrås dem, att den
ej längre tillhör vårt lands konstskatter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
