Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 7, Juli - Konst - Frans Hals. Af Karl Wåhlin - Dahlbergs Suecia. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
DAGBOKEN.
het blef allt likgiltigare, allt mindre
konstnärligt varm och stor. Inför denna smak
framstodo de båda store gamle såsom
efterblifna. Hvilken oförgätlig orättfärdighet!
Rembrandts färgfantasi har aldrig sjudit mera stark
och glödande, aldrig i pytisk yrsel
bestigit mera svindlande höjder än i hans sista
verk, och Frans Hals frambragte ännu vid
omkring 84 års ålder, två år före sin död,
sina sista båda stora »regent»-stycken, hvilka,
om de också ej kunna mäta sig med hvad
han i sin fulla krafts dagar hade
åstadkommit, likväl vittna om en stor och personlig
koloristisk begåfning och äga i behåll
mycket af den forna styrkan i karakteristiken
— endast efter den forna glädtigneten letar
man förgäfves.
Tystnaden omkring den fattiggraf, som
gräfdes åt Frans Hals, räckte ända fram till
våra dagar. Ännu på 1860-talet såldes
arbeten af honom för mycket måttliga pris,
men från denna tid kan man konstatera en
oupphörlig prisstegring. Samtidigt har
forskningen tagit sig af hans person och verk.
Framför allt har W. Bode gjort sig väl
förtjänt om hans minne genom att med ledning
af hans arbeten kritiskt framlägga gången af
hans utveckling och uppvisa ej blott, att han
är en konstnär värd att nämnas tillsamman
med samtida sådana som Velasquez, Rubens,
van Dyck och Rembrandt, utan äfven att han
haft en stor del af de sedermera berömda
holländska målarne till elever och på dem öfvat
ett stort och sundt inflytande.
K. W—n.
DAHLBERGS SUECIA.
NÄR man läser Erik Dahlbergs
själfbiografi och de samtida uppgifterna
om honom, får man intrycket af en
ridderlig, oförskräckt och snarrådig
handlingens man, en svensk Bayard, hängifven
plikterna mot sitt land och sina konungar,
uppriktig i sin enkla religiösa tro, en renhjärtad
ungersven, en öm make och fader, en
hög-sinnad och flärdfri man, outtröttligt verksam
i krigets och statstjänstens alla skilda värf.
Man måste skärpa sin uppmärksamhet för att
emellanåt uppfånga en annan, mera tillfälligt
och snabbt förbiskymtande bild af honom:
den bildningstörstande autodidakten, som i
fulla drag njöt af resor i främmande land
och af studiet af de främmande språken; den
senfödde, svärmiske korsriddaren, som tre
gånger gaf sig ut på lifsfarliga resor för att
få se det heliga landet; den genom sitt
utseende, sitt tal och sin sång tjusande
umgängesmannen; konstvännen, som i Nürnberg
beundrade Dürer, i Venedig Andrea del Sarto
och i Paris och dess omgifningar den väldiga
polyfoni af alla konster i pompös förening,
som uppspelades kring den store Ludvigs
tron; konstnären, som med smärta lämnade
sina arkitektur- och modellstudier i Rom, då
plikten kallade honom till det svenska lägret
i Polen, och som midt under krigets brak
och buller fyllde sina portföljer med
teckningar af den svenska härens aktioner. I all
sin oförvitlighet har Dahlberg ingenting af
dygdehjältarnes vanliga slätkammade
tråkighet; han är på en gång kärnsund som en
bonde och på höjden af tidehvarfvets
förfining, full af planer och initiativ och så trogen
och grundlig i deras utförande, som om hvar
och en af de många grenarne af hans
verksamhet tagit honom helt och odeladt i
anspråk.
Pliktmänniskan och entusiasten, malmen
och guldet sammangötos i det verk, som
framför allt bevarar hans minne, Suecia
antigua et hodierna, det monumentalaste arbete
i bokform, som någonsin sett dagen i vårt
land.
Karl XI:s förmyndareregering, ur politisk
synpunkt så föga ärofull för vårt land, visade
sig dock i ett afseende framsynt och
storslagen, nämligen när det gällde understöd åt
vetenskap och konst. Då den 1661 gaf i
uppdrag åt Dahlberg att afteckna Sveriges
städer, slott och minnesmärken för statens
räkning, för att sedan utgifvas i ett
praktverk, hvilket skulle öppna Europas ögon för
den unga stormaktens kultur och förfining,
visste den, att värfvet ej kunde läggas i en
mera nitisk och insiktsfull mans händer.
Möjligen låg häri också en politisk ostracism i
höfligaste form emot en man, i hvilken en del
högt uppsatta herrar sågo en farlig
konkurrent om maktens och ärans triumfer.
Ungefär samtidigt åtog sig emellertid
Dahlberg äfven att leda utgifvandet af ett stort
anlagdt arbete om Karl X Gustafs fälttåg, till
hvilket Puffendorf författade texten. Det får
väl tillskrifvas såväl Dahlbergs pietet för sin
aflidne höge vän och gynnare som
änkedrottningens önskan, att detta verk tog försteget
framför Suecia. Teckningarna förelågo
säkerligen färdiga redan år 1667, då Dahlberg
anträdde sin mer än årslånga resa till Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
