Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 8, Aug. - Ur bokmarknaden - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
DAGBOKEN.
af en fantasi, som på samma gång är
ungdomligt fri och manligt logisk, och som
alltigenom är originel och fyndig —
egenskaper, som på samma gång ge historien
tjusningen hos en saga och den klara
verklighetens trovärdighet. — »Olalla» har den
förra novellens starka färg och hardt när
nervösa spänning och har dessutom ett
vida större psykologiskt djup och en
varmare underström af känsla. Det är stor
och sant modern tragik i de två
människoöden, om hvilka berättelsen handlar; den
skildrar i bilder, som man ej lätt glömmer,
huru barnen få lida för fädernas
missgärningar, individerna för släktets.
Båda novellerna äro skrifna i
»jag»-form, liksom stycken af själfbiografier, och
i en stil, som mästerligt lämpats efter de
olika jagens karakterer. — Julhistorien om
»det där rättframma, tafatta, dumma,
gladlynta djuret» John Nicholson är ett
förträffligt prof på förf:s storartade förmåga
att berätta — att uppfinna intriger och
trassla till härfvor och att enkelt och
naturligt upplösa och reda dem igen. Den
förtäljes med en egendomlig, halft ironisk
humor, hvilken stundom påminner om
Kipling; men medan Kipling, såsom någon
påpekat, berättar de sällsammaste äfventyr
som om de vore det enklaste i världen,
fäster sig Stevenson vid de minsta
obetydligheter, framhäfver dem som viktiga led i
orsakskedjan, visar hur minsta rännil
hjälper till att öka och påskynda handlingens
hvirflande strömdrag.
Historien är därigenom på samma gång
intensivt spännande och rolig -— hvartill
äfven bidrager att den »slutar lyckligt».
K. E. F.
Ernst Ekman, Två kärleksvisor. Stockholm, Alb.
Bonnier.
De äro ett par underliga »visor», dessa
prosahistorier om »Ingalill» och om »ett
ideal», sammanförda i en vid första
påseendet rätt nätt och gladt, men i längden något
för sött utstyrd volym i långkatekesformat.
Mer än visor verka de utdrag ur en dagbok,
skrifven af en ung man, som låtsas vara
äldre än han är, uteslutande för hans eget
nöje och därför intressant hufvudsakligen för
honom själf och de öfriga uppträdande, men
i vida mindre grad för andra, utomstående.
Kärleken är, som titeln anger, innehållet i
anteckningarna; förf. har synnerligen lätt att
flamma upp — så älskar han t. ex. »idealet»
endast och allenast därför, att »det lugna,
tysta i hennes väsen gaf rum för möjligheten
af djup», men gör ej ens ett försök att
närmare lara känna henne eller att öfvertyga sig
om detta djups realitet. Kan denna
passivi-vitet förklaras hos en yngling i
gymnasiståldern, så är det däremot mindre trovärdigt,
att en dylik kärlek lefver och växer i femton
år utan att underblåsas af ett
sammanträffande, utan att den ena parten ens gör sig
underrättad om, huruvida den andra ännu
befinner sig bland de lefvandes antal. Detta
tyder på en skygghet och en »subtilitet»,
hvilken i historien om Ingalill sättes i system
och göres till princip för »ars amandi»: den
rätta kärleken är den, som alltid »hålles fast
en tiondels sekund under
kulminationspunkten», dess tråd får aldrig afklippas genom
någon »eruption», m. fl. dylika paradoxer,
hvilkas grundton är ett affekteradt och osundt
raffinemang och hvilka vid närmare
skärskådande befinnas tämligen tunna och ihåliga.
Samma oäkta och falskt originela klang
har det språk, i hvilket dessa reflexioner
och små upplefvelser äro klädda, med sina
oväntade vändningar och oförmedlade
öfvergångar alltför nära tangerande det löjliga.
Här och där förekommer dock en rätt vacker
och välfunnen bild (»när du satt vid pianot,
låg jag i dina harmonier som en alpstad i
en molnbädd»; »dina toner buro mig, som
om jag suttit med dig i en gunga, fäst långt
uppe i himmelen och sväfvande fram öfver
en oändlig, majleende jord»; »den tanken
lindade jag in i dunmjukt vemod och lade
innerst i mitt hjärta» m. fl.), liksom stundom
en pregnant och personligt uttryckt tanke,
en träffande iakttagelse (såsom det roliga
samtalet mellan de båda blyga ungdomarna
sid. 79). »Historien om ett ideal» har
dessutom en viss spänning, som dock upplöses i
ett osmakligt och opoetiskt slut, hvars
platthet ej försvaras däraf, att. den är
af-siktlig. K. E. F.
Sven Åkerberg, Antinous. Deri förlorade sonen.
Två berättelser. Stockholm, C. & E. Gernandt.
Dessa två berättelser af en debuterande
ung förf. äro sammanförda i en liten vacker
volym i fickformat, men ha för öfrigt
tämligen få beröringspunkter med hvarandra. Redan
motiven äro hämtade från vidt skilda
områden ■— det ena från antikens »med sågo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
