Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 8, Aug. - Ur bokmarknaden - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
i I
doft och poesi mättade mark», det andra
från vårt moderna sekelslut. Detta olika
ursprung har äfven haft inflytande på
formgifning och stil; denna är i »Antinous» mera
klar, plastisk och lugnt flytande, i »Den
förlorade sonen» däremot tämligen orolig,
vankelmodig och stundom något konstlad. Såväl
det enformigt ymniga bruket af »och» i
meningarnas början som den korta, afhuggna
satsfogningen — efter denna hardt när
Jörgenska typ: »Det var i alla fall
brytningstiden. Då ynglingen blef man.» — gör ett
tröttande nervöst intryck.
Äfven af andra skäl synes mig den förra
berättelsen ett godt stycke höjd öfver den
senare. Visst kan Antinoussagan tänkas
djupare tolkad och berättad i större stil, men
man måste uppskatta berättarens intima
kunskap om och värmas af hans kärlek till sin
hjälte och dennes miljö. Det är tidsfärg och
lokalstämning öfver skildringen, den har många
varmt tänkta och fint målade detaljer och
verkar åtskilligt mera äkta och trovärdig,
mer känd och personlig än den »moderna»
skissen, oaktadt dennas äfvenledes moderna
etikett »en bikt».
K. E. F.
Henrik Pontoppidan. Lykke-Per. Hans ungdom.
Kjøbenhavn, det nordiske forlag (Ernst Bojesen).
Peter Andreas Sidenius är en son bland
många till en gammal präst i en jylländsk
småstad, tillhörande en släkt, hvars
hufvudmän i många generationer varit präster. Han
är familjens olycksfågel, det svarta fåret bland
alla de hvita; han är så i allt olik sin strängt
och dödt »andligt sinnade» omgifning,
—-detta beroende dels’på hans genom
omständigheterna försummade uppfostran, dels
möjligen på någon atavism —• att han snart nog
fantiserar ihop en roman om sin härkomst:
han hör ej hemma i den mörka, dystra
prästgården, han är ett hittebarn som ett
zigenar-band lämnat efter sig på vägkanten —
kanske en kungason, som kringstrykarna bortfört
och sålt, och som nu hålles i fångenskap där
hos prästen!
Han är således ett barn med fantasi,
och följaktligen ett ensamt och tyst barn
åtminstone i sitt hem — men fantasien är
af det friska och »jordbundna» slaget, och
den drifver honom ut ur fängelset på
pojkstreck och vildt lif. Han anses förtappad,
får »et uforsonligt slægtshad, en trodsig,
stridbar Ensomhedsfølelse», hvilken tidigt och
naturnödvändigt frigör honom från det ok
af gamla fördomar, af förlegad moral och
ålderdomssvag tro, hvarunder hans närmaste
och för resten »hele den øvrige Verden»
ännu trälar. Så växer han upp, kommer
som student till Köpenhamn för att närmast
bli ingeniör — till stor del därför att
fadernprästen föraktar detta yrke — och så
småningom en stor man; ty »hvilke Bryster han
end havde diet — en Dronnings eller en
Tiggerskes — Høvdingeblod rullede der i
hans Aarer, og han krævede Plads til
Højbords ved Livets Taffel blandt jordens frie
og udkaarne Mænd».
Denna längtan drager honom in i en
hvirfvel af nöjen och njutningar, han lefver
en modern storstads fladdrande utelif, går och
väntar på lyckan och får äfven några
smakbitar af den — i form af älskarinnor, ett
mindre arf till gäldande af sina skulder m. m.
dylikt — utan att själf verkligen sträfva
därefter. Han tröttnar emellertid snart på detta
slags lycka; han uppnår en ny öfvertygelse,
delvis framkallad genom ett besök af en af
bröderna, hvilken kommer med hälsning från
den döende fadern : »–- denne Tro paa
Lykken som noget, der dumpede ned over
Hovedet paa Folk ligesom en Tagsten eller
en Lotterigevinst, var vist ogsaa bare en
Rest af Gammeljomfru-Overtro, næret af
Fortidens Spaakællinger og Nutidens Poeter.
Der fandtes i hvert Fald ingen anden
paalidelig eller fuldt værdig Lykke end den, man
selv fravristede Skæbnen. Som et Vilddyr,
et krumtandet Bestie, en Æventyrets
Gylden-børste skulde Lykken jages, fanges og bastes...
ett Bytte for den snareste, den stærkeste,
den modigste!»
Därmed är Sturm- und Drangperioden
slut, han gripes af arbetslust, tar fram gamla
högtflygande planer och gräfver sig på nytt
in i dem med ärelystnadens kraft och
segervisshetens glädje.
Så långt upprullas denne moderne
Lykke-Pers historia i denna första del ■— och den
är förtald på ett sätt, som gör’ att man längtar
efter fortsättningen (»Lykke-Per finder
Skatten», hvilken enligt annons skulle utkomma i
mars, men först i dessa dagar afhörts). Han
är i mycket en renässanstyp, denne Peter
Andreas; han är på samma gång en
fullblodsgerman. Sinnlig och lifslysten, men för stark
för att förvekligas, för sund för att taga
skada till sin själ af de dådlösa »rusåren»,
liksom för att stelna i grubbel och drömlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
