Ord och Bild / Åttonde årgången. 1899 / 3 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Carl Snoilsky. Af Hellen Lindgren. Med 8 bilder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

texten för hans ungdomspoesi. Redan
1864 var hans kansliexamen aflagd, och
efter en kort vistelse vid beskickningen
i Paris blef han anställd vid
utrikesdepartementet året efter de Italienska
bildernas tillkomst, och han hade stigit till
expeditionssekreterare samma år
Sonetterna utgåfvos.

CARL SNOILSKY VID OMKR. 10 ARS ÅLDER. (HANS TIDIGASTE PORTRÄTT). TECKNING AF HANS MODER, GREFVINNAN SIGRID SNOILSKY FÖDD BANÉR.

Hvad var det då, för att närmare
ingå på skaldens ungdomsegenskaper,
som intog alla, både äldre och jämnåriga,
till hans fördel och som nästan
omedelbart gaf honom högsätet i den
brännpunkt för uppsaliensisk intelligens, som
utgjordes af kotteriet N. S., Namnlösa
Sällskapet eller, som Uppsalahumorn omdöpte
det, Nio Snillen? Det var till stor del
det, som nyss här nämdes,
lifsförnimmelsen, hvilken tog sig uttryck i
hänryckningen öfver kvinnlig skönhet, i
jublet öfver ungdomskraft, men man såg ock
redan här det artistiska finsmakeriet
försmälta med kraften till ett
originelt helt: den aristokratiska ironien,
något, som imponerade mer än
studentskalden Nyboms framstormande
raseri, ja till och med mer än den så
käckt ungdomsvarme Talis Qualis’
plebejhat, som nedsablade likt och olikt.
Det var den nya tiden som nu kom,
det var kritikens konst, som gaf Sven
Trösts, låt vara, ganska ungdomliga
verser en prägel af granskande
tvifvel utan bismak af uppbyggelsepredikan,
och detta något lät honom kunna, i
motsats mot hans sangviniska samtida,
bekänna sig söka utan att finna, bedja
utan att få, lefva i njutning utan att
vara nöjd och afgifva bekännelsen om
halfheten och relativiteten i lifvet,
hvilket allt ger hans konst en högre
sanning, en starkare verklighetstrohet och
lifslikhet än man förr i svensk vers
varit van vid. Snoilsky var dåtidens
alldeles oerhördt djärfve realist. Den
inbrytande nya tidens lösensord och
vaktombyte mot en alltför långt gående
idealism ligger hos honom in nuce.
Modernt klingar ännu i dag detta hopp,
som i Neros gyllene hus evigt famnar
ett annat än det man äger, framtidens
hägring, moderna äro äfven hans
diktardrömmar, som vilja betvinga det
outsägliga med ordets makt öfver tanken.
Dessa, man kunde kanske kalla dem
anspråkslösa, härskarlater har Carl
Snoilsky aldrig aflagt. Han har i sin förra
året utgifna diktsamling fällt några ord,
som antyda misströstan, huruvida
källsprånget i hans inspiration någonsin mer
skall kunna kvälla så rikt som förr, och
efter all sannolikhet kan denna farhåga
förklaras däraf, att hans konst stundom
ställt sig hindrande för genombrottet af
hans natur och att hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>