Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första häftet
- Carl Snoilsky. Af Hellen Lindgren. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
världserfarenhet någon gång kanske till och med
lyckats lägga en dämpare på hans glöd.
Denna själfgranskning, som tilltar ju
äldre man blir, får man kanske antaga att
han fruktar. Ty hvad han menar med
en diktare och hvad han, när han är
bäst, själf är som diktare, har han
förkunnat i orden om Michel Angelo:
Han var ej blott snille, som såg och förstod,
men kännande hjärta och brinnande blod.
Och om konstens uppgift därsammastädes:
Med mejsel och pensel, med lyra och dikt
har konsten sin heliga medborgarplikt.
Det är kanske ej heller omöjligt att
med ledning af hans dikter inrapportera,
hvar hans diktnings fiende lurar, hvar
faran för hans diktkonst ligger. Den
består i lifvets lycka och lugn, och i en
af sina senaste dikter, som man kunde
kalla en dikt, som ej blef af, har han
tecknat en scen på Sandhamn, där han
sitter med pennan i hand men afbrytes
af dottern:
På kindens ros en kyss, en eftertrycklig,
och ännu en — och sist en till på köpet,
men hela dikten stannade i stöpet
och vardt till detta enda: jag är lycklig.
Snoilsky är icke ren, lugn lyriker —
han är dityrambiker. Ja, äfven när han
segrar öfver formen, är han en kampens
man, och hans lärda njutning öfver la
difficulté vaincue, hans njutning af att
skrifva målande prosa kommer honom
ibland att glömma, att själfva den
rytmiska och rimmade formen fordrar
något af lätthet och dröm.
Någon gång ville man då borttaga
rimmen och metern och förvandla
stycket till ett bijouterie à la Jacobsen, och
det skulle med en sådan
kostymförändring — tror man — bli en högtid för
både öra och — öga. Förmågan att
karaktärisera med ord är alltid en farlig
gåfva för en diktare — en god fés
skänk, som kan af en illvillig bortbytas
eller förfuskas —, och under det
mödosamma arbetet att samla intrycken
förtätas lätt naturens enklaste utbrott af
lyrisk kraft till en prosaberäkning af
detaljernas inordnande till ett könstrikt helt
— väfvarens rädsla för att mönstret skall
sakna en ruta eller en träd komma i
olag.
Men är detta hans finsmakeris
afvig-sida och hans artistiska formkänslas fara,
kan samma behof af plastisk
åskådlighet och klassisk harmoni sägas vara
just hans skaldegenius’ egendomlighet
och storhet. Hvad innebär nämligen
frånvaron af den lyriska vekheten,
objek-tiveringslusten hos honom? Den betyder
hans böjelse att vara ett helt, sig själf
i hvarje punkt. Man måste i dikterna
själfva söka den närmare motiveringen
till åtskilligt af hvad här skall sägas,
då alltför många citat af utrymmesskäl
äro omöjliga. Att en sådan lust finnes
är lätt att påvisa. Äfven i strömfloden
af den starkaste indignation talar
diktaren sällan i eget namn — undantagen
finnas i ungdomsdikterna och sonetterna
och skola här nedan vidröras —, hans
känsla söker sig gärna en ram, till
exempel en fabel, som bakgrund för att
försinnliga och symbolisera känslan — med
andra ord: den indirekta formen för
hans personliga intryck är den
förhärskande. I På Polens graf visar han oss
sin indignation i de starkaste ord, och
den indirekta formen framträder här
under antagandet, att Europa en gång
blefve fritt och lyckligt, men, säger
Snoilsky, om ock så skedde, skall all
förtröstan dö vid minnet af, att detta
våldsdåd en gång kunnat ske och att
hela Europa med korslagda armar sett
på. Meningen är naturligtvis: jag har
kännt något af min förtröstan på
rättvisa och världsstyrelse dö. I en
sorgedikt öfver Danmark får storken, som går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Oct 17 23:49:27 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1899/0018.html
