Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första häftet
- Carl Snoilsky. Af Hellen Lindgren. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så rann mång’ gyllne ungdomsdröm isär,
men offret måste ske, som I väl veten,
i lif och konst att nå helgjutenheten.
Men huru ofta blir ej nu tonen
vemodig! Redan 1865 i Alhambra
skrifver han:
Den biltoge mohrens like
jag bär på en saknad tung,
mitt var fantasiens rike,
nu är jag en fallen kung.
Och i Återseende svara drömmarna
på skaldens klagan, att de flytt från
honom:
Ack, trodde du på oss som förr allenast,
du falske vän, vi återkomme genast.
Det värsta är, att detta icke är ett
ungdomsprat och ett ungdomsvemod men
en mycket allvarsam nyfunnen sanning,
att ungdomskänslan kan peka orätt — en
sanning som alstrat en världssmärta, en
bitterhet, hvilken icke har romantikens
vanliga barnslighet och trånad utan är
präglad af mannens tunga bisterhet. Också
veta vi ju, att skalden utstod en kris
under dessa år. Vi veta det dels däraf,
att hans diktning, med undantag af
några stänkdikter, iakttog tystnad ända
till 1881, då Nya dikter utkommo,
dels däraf att han 1879 tog afsked af
sin tjänst för att i utlandet söka lugn
och nya intryck.
I allmänna ordalag förtäljer han
också den hemska sagan om den
andliga frostnatten, som biter ihjäl själens
blommor och endast efterlämnar höstens
förödelse och kyla, där förr var
blomsterland och värme. Svårt är att
uppleta en förträffligare berättad historia
med allegoriens ironiska tagg instucken
mellan de renaste rosenblad än i
sonetten Min vän och jag. De ha så
hjärtligt tråkigt, de gamla ungdomsvännerna,
vid sitt vin, när de bägge dryfta,
hur vinets själ, som sjöd i rankans bär,
skall på buteljer bäst bevaras fången,
och när slutligen vännen afkunnar den
världserfarna domen, att eldigt vin far
bäst af att stå på is, blir det alls ingen
opposition från den andres sida:
sonettens sista rader insmyga i deras tystnad
och den förbrunna dagens skymning en
besk smak af lifvets egen kulenhet och
solnedgång. De två raderna i diktens
början förbereda ypperligt slutet i den
koncentrerade biografi, som kan
tillämpas på tusenden:
Som ung min vän till solen haft begär
men nöjs med jorden nu så bra som mången.
Här kan på många af dessa dikter
med sanning tillämpas i annan
bemärkelse de vackra orden från Jultankar i
Rom: »det är ett ensamt hjärta blott,
som snyftar utanför» ungdomens
rosengård. Det är kanske blott en invärtes,
behärskad gråt, en mans tysta sorg.
Sällan har väl brytningstiden mellan
yngling och man noblare biktat sin historia
än i Strandvrak. I Noli me tangere har
Snoilsky på sin diktnings riddarsköld
ristat det försyntas vapenmärke,
blomman som ej vill röras:
Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval
att skrynklas ned af obekanta händer,
min fantasi dig bjärta lekverk sänder,
men känslans helgedom hålls aldrig fal.
Äfven hvad diktaren menar med
fosterlandskärlek har undergått en
förändring till mindre fantastisk berusning än
förr. »Svenskhet», som det i sonetten
med samma namn heter, är att vörda
den svenska tysta kraften, »den gamla
svenskhet, som finns kvar hos Jerker»,
och man ville tillägga trots dess
prosaiskhet. Fredens Johamia d’Arc har
nu en annan bragd än den förra att
utföra, det är den franska moder, som ej
för sin son predikar annan hämd än att
rätt och frihet rå på järn och blod. Men
å andra sidan sår krigets draksådd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Oct 17 23:49:27 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1899/0022.html
