Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första häftet
- Carl Snoilsky. Af Hellen Lindgren. Med 8 bilder
- II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att konspirera i politikens skumma
labyrinter. Här i underjordiska gångar
smidas trollvapen af dvärgahänder. Som
fordom smidas de mot hjältarna, hvilka
ännu som i fordomtima kämpa för
folkens lycka och förbrödring. Äfven
Snoilskys eget hjärta har fått ett djupt
sår. Ännu i hans fjärde samling dikter
återfinner man en så sannt demokratisk
dikt som Folkets sångmö, där det om
denna som profetisk framtidssyn uttalas:
Icke herrekif,
folkets eget lif
skall hon sjunga mellan fjäll och älf.
Folkets egen håg
skall i diktens våg
återse och återfå sig själf.
Redan här i den fredsstämning och
i det hat till allt af kriget alstradt
öfversitteri, som ger sig tillkänna i
sonetterna, spårar man ju det nya
humanitetsideal, som blir ett af de viktigaste
kännemärkena på Snoilskys senaste
diktarperiod. Han har redan nu insett,
att den nationela äresjukan blott leder
till ett instängnings- och
isoleringssystem, som förkunnar afundsjukans
barbariska hätskhet mot människor,
därför att de tala ett annat språk än vi
själfva. Detta kärlekstomma innehåll,
som ofta nationalitetsfåfängans såpbubbla
ikläder så granna färger, har han redan
nu fått nog af. Han har en ofta
trotsig maktkänsla, som innebär, att det, som
förenar människosjälar af ideal
släktskap, dock står tusen gånger högre än
nationalitetens livré och står öfver både
rummets söndrande gränser och kartans
olika landskapsfärger. I hans sista
diktsamlingars ämnen spelar denna nya syn
på tingen en mycket stor rol, men en rol
som är brytningens. Snoilsky är, som vi
förut sökt visa, aldrig en halfhetens man,
och han ställer bredvid hvarandra dessa
båda motsatser med fullkomligt godt
samvete, t. ex. i dikten Michel Angelo. Här
står för hans inre syn som en eldande
förebild diktaren i brons och marmor, som
plötsligt blir hjälte för att försvara
fosterstaden, hans älskade Florens.
Kosmopolitiskt klingar det onekligen, när
Snoilsky underrättar oss om, hur oberörd
den store konstnären kunnat vara af
belägringens fasor, emedan kejsaren nog
velat skona honom, och anger hans
ställning som en konstnärlighetens
naturliga neutralitet på följande sätt:
Han var Michel Angelo, fjärran och när.
Hvad var några väfvares frihetsbegär
för anden, som hade sitt hem öfver allt,
där marmor och brons tog odödlig gestalt?
men icke mindre naturligt nationelt vet
diktaren att ställa hans personliga
ingripande i försvaret som en konstens
heliga »medborgarplikt», hvilken gör
hans förevigade minne desto dyrbarare.
I En natt i Augsburg kommer
världsförbrödringens försoningstanke fram i
ren motsats mot känslan af att stå på
främmande grund och botten, ty vid ett
historiskt minne, som länkar den gamla
stadens namn vid hjältekonungens,
känner han sig ej längre ensam och
främling:
Jag kände, att jag borgarrätt
här också fått,
så visst som fosterland är mer
än torfvan blott.
II.
Redan i det föregående har
upptäcktsfärden utsträckts från ungdomsdikterna
in i den andra hemisfären af diktarens
värld, där middagslinjen är passerad och
där en mindre tropisk luft slår oss till
mötes. Den är på tidskartan betecknad
med årtalen 1881, 1883, 1887, då hans
tre nya diktsamlingar utkommo, — den
femte och sista anser jag mig kunna
förbigå, ej blott på grund af materialets
i alla fall tyngande och öfverväldigande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Oct 17 23:49:27 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1899/0024.html
