Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hofmannen. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOFMÄNNEN.
27
11 dec.
Fruktansvärdt anfall af Malaria. Snön
faller i hvita flockar, och det mörknar.
Den som vore barn och kunde drömma
om da’n före da’n, och »le soir des
klapps», som La Roche, min gamle
språkmästare, kallade julafton. Malaria. Jag
hör slädarna klinga. Bergstjernas släde
stannar utanför hvita trappan, och jag
hjälper Aurore af med lilla
vargskinnspälsen i vestibulen.
26 dec.
I går läste jag i bibeln. Grand cour
i dag. Jag var helt småkär i Ulla Kurck
och röfvade en kyss på hennes skuldra
under förevändning att knäppa låset på
hennes perlcollier. Prinsen har lofvat
mig att få recipiera i L ordre des Mopses,
en heder, som Oxenstjerna länge
brigue-rat utan succés.
29 dec. 1766.
Mitt första år på hofvet är förbi, och
som ett spel af ombres chinoises ser jag
dess événementer glida förbi. Och jag
tänker på Jean-Jacques, Brita och
Celin-de, och allt det andra. Nej, ingenting
är likt hofvet, så sporrande och eggande,
det är där man skall lefva för att bli
karl och lära känna människan. Det är
elden, där man kan smida sin klinga
böjlig, hård och skarp, och tills jag blir
mästare, vill jag läraktigt och lydigt gå
i dess goda skola.
15 februari 1774.
Af en slump tittar jag i dag, då jag
förnöter en sysslolös och smärtsam
afton, i journalen från mitt första år vid
hofvet. Den fick aldrig någon
fortsättning, och först nu — åtta hela år
efteråt — har jag någon envie att continuera.
Men hvad tiderna äro förändrade och
jag själf förändrad. Så många
förhoppningar som slagit fel, och så många
som, infriade, visat sig utan värde! Hur
skugglika synas mig ej de många åren,
först de glada där hemma, då Kungen
var ung och jag själf ung och min dag
var full af stora desseiner och tokiga
äfventyr, sedan de enformiga
garnisonsåren i Verdun, och sist de två svenska
åren igen efter kungens revolution, under
hvilken jag var borta — irreparabel,
fördömd otur! —- grå också de, trots
alla avancementer. Jag vet ej själf hvad
det är för hypochondrie som förgiftat
mig in i själen och det redan innan jag
fick, som nu, hälsan altererad. Gärna
skrefve jag därom några maximer och
penséer, och om hofvet regarderadt med
en äldre och stadigare mans blick, men är
i dag för fatiguerad att orka föra
fjädern. Det är väl min ordinaira misère, som
sedan mer än ett års tid förtär min arma
kropp, trots herr arkiater Bäcks latinska
ordinationer och hofapotekaren herr
Ziervo-gels långa räkningar. Esculaperna — oh,
hundra Molièrer räckte ej till för att
per-siflera presumptionen i deras vanité. Jag
är accablerad af enorm mattighet. Hur
skall jag kunna soignera min tjänst
under April månad? Dock, kungen är allt
för nådig och aimable mot mig, för att
jag skulle vilja afstå en occasion att få
vara hans person nära.
Öfverkammarher-rechargen blir dessutom ledig i sommar.
Den passar mig. — Kurck är lätt att
di-stancera, men min snälle gode bror Erie
Oxenstjerna har sin galanta fru, som han
kan employera som soutien för att
gagnera platsen. Blir jag bara frisk, skall
jag spela mariage med Ulrika Dohna
och så komma i släkt med Schefifrarne.
Det är dock de som sitta vid grötfatet
— och ho kan remplacera dem? Jag ser
ingen. Mais n’en parlons pius aujourd’hui.
— Mitt hufvud värker. Jag vill drömma
jag är tjugo år — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
