Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hofmannen. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 30
OSCAR LEVERTIN.
vackra coquetteriet att beskydda, den
svaga i sin tur äran att vara privilegierad
hofman hos den starka. Arrangementet
är förträffligt för båda parterna gent emot
alla de andra — men det är alltid
vanskligt med den inre balancen. Att exigera
att den starke skulle sacrifiera intérët och
amour-propre är ej rimligt. Nej, du är
för romanesque, Jean-Jacques.
Undrans-värdt, att det gått dig bra här i världen,
men Vår Herre är de dårars förmyndare,
heter det. Le sot métier! De kloka
älska inga förmyndare. Nej, du är
oresonlig, Jean Jacques, men det är kanske
därför jag estimerat dig och har så svårt att
glömma dina torra ord och dina kalla
handslag.
15 april.
Häftigare gyllenåderkolik än
någonsin och feber. Tänk om det vore
vrai-ment sérieust! Om något hände! Hvad
har då varit meningen med dig, Fredrik
Ungern Sternberg? Onödigt spörsmål,
mon cher Frédéric, när blef du tillfrågad
om den saken? Tag dina piller i lugn och
bida leende hvad som händer!
2o april.
H. M. Konungen har i egen person
hört sig för om min hälsa. En oerhörd
gråce, som kommer att väcka envie i hela
hofvet. Han var själfva amabilitén, och
jag är helt ragaillardi. Gud vet hvad
det är för dumma spectres som dessa
veckor pinat mig.
i maj 1774.
Första maj. — Gummorna på
strömmen ha sälgkvistar och gröna löf att
sälja. Min gamla tante från landet har
varit här och lämnat Arndts Vrai
Christianisme och Fresenii tractat om syndares
rättfärdiggörelse inför Gud. Tror man,
att jag är så dålig?
2 maj 1774.
Det är underligt med böcker, som man
hört läsas, när man var barn. Min mor
läste alltid den franska versionen af Arndt,
jag hör ännu hennes djupa röst och de
gamla högtidliga orden. Men hvad
kommer det mig vid? Jag vet ju, att
människan betyder lika litet i solsystemet, som
en körsbärskärna, som en pojke spottar
ut i trädgården en sommardag. Öfverallt
äro världar, som gå sina banor, och
öfverallt lif, som vandra sina utstakade
vägar. I oföränderligt kretslopp
multnar allt och står upp igen, — ständig
död och ständig förnyelse. Evig är bara
rymdens oändliga tomhet och atomerna,
som leka sitt damstrimmelif.
5 maj 1774.
Jag har ej orkat skrifva. Jag är allt
rätt sjuk. Jag har ej orkat skrifva, haft
feber och lär hafva yrat curiöst om hvita
rummet, om att hela hofvet satt på gröna
sidentaburetter och åto Knesebecks
mer-curialpiller, i tur och ordning. Kungen
bjöd dem själf ur en blå bonbonnière,
som Ulrik Scheffers grefvinna haft med
från Frankrike. Ridicult. Oncle Sparre
har varit här — plein de pitié et de
suffisance. Ah, jag vill lefva och spela
dem ett puts allesammans, Collegium
medicum först och Sparren först och
sist.
17 maj.
Präst. De tala med mig om präst.
Komminister Anger. Jag mins nog, han
är från Halland, det är en af släta och
lågmälda —- Låt gå. Låt gå för präst.
Ingen skandal, när man är hofman, då
är det ens plikt att hålla etiketten. Låt
oss sluta irréprochabelt, om det är
né-cessairt att sluta. Låt oss tömma
själf-förnekelsens dryck i botten. Präst. Nå,
låt gå. — Skulle det verkligen därhän?
Präst. Bara han ej orerar länge. Ah, tyst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
