Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hofmannen. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOFMÄNNEN.
45
nåden är skön, det har jag redan lärt,
tystnaden, så djup som i natten under snön,
när det är frost och kallt på de stora
fälten och allt är hvitt, hvit mark, hvita
trän, hvit himmel.
10 juni.
Jean-Jacques, je vais mieux. Jag
känner mig betydligt bättre. Jag kommer
ej att dö denna gång. Jag kommer att
repa mig. I september skall jag vara
retablerad och kan sköta om
afgörandet med survivancen för
öfverkam-marherrechargen. Men till dess, om du
kan, kasta in Oxenstjerna i någon stor
folie. Han är farlig. Arvid Sparre gör
sig lyckligtvis själf impossible. — För
resten, medan jag håller fjädern i gång,
ber jag dig, ehuru det ej behöfs, blifva
executor testamenti — jag menar ej för
contanterna, det får min herr far reda,
men för papperen här. Brita Aminoff skall
ha igen sina bref och Ulla Kurck
också. Du ensam får se på den här lilla
boken. Det blir en god leçon för
dig, mon pauvre Jean-Jacques, men
sa-lutaire. Sedan du fått den, kan du
antingen svälja les crapauds okokta eller
–-Ja, det där vet du bäst själf. Hvad
mig angår, begär jag ingen sorts
indul-gence. Jag har handlat för mig och min
lycka. Hvem gör inte det? Du kanske?
Oue veux-tu! Jag minns dig sen så långt
tillbaks, och kanske har ingen varit så
mycket i min tanke. Que veux-tu?
Kanske kan du minnas mig sans haine. Om
inte — bonne nuit, Jean-Jacques!
Här slutade de bristfälliga
anteckningarna. Bunge slöt med darrande
händer det lilla bandet af maroquin. Han
satt som i en dvala och kunde icke
tänka: Allt han läst var så nytt och
ändock så anadt, fast han aldrig försökt
eller velat klargöra det. Oron i hans
egen puls, bultande slag skrämde honom
själf. Han hade ingen förebråelse — och
medlidande skänkte man ej ens då han
var död den stolte Ungern, som ingen
sett annat än leende och ingen hört
annat än glad.
Junikvällens klarhet flöt genom det
öppna fönstret med ett blekrödt skimmer,
som strömmade direkt från västerskyarne
och föll öfver sängtäcket och den afnötta
förgyllningen på stolskarmarna.
Strömmens aftonsvalka och Logårdens
syrén-doft fyllde den blå luften. Mekaniskt
blickade Bunge ut mot borggården. Det
skulle blifva cour på aftonen, och han
såg hoffouriren Gylling med den bleka
näsan, som varit pagernas drift i ett par
decennier, skynda med order in i västra
hvalfvet. Hofmästaren Björk trippade
med korta små balettsteg öfver
borggården, följd af en bordspage och en
taffeltäckare, och kunglig dessertmålaren herr
Olavus Meurling steg just på. Han skulle
ordna plat de ménage’n för soupén. Det
var festdag. Alltså stor gala.
Silfver-uppsatserna med Svea och Lejonet skulle
komma fram.
Konungen var hemkommen från
operan. Ty där sågs lifförridaren
Andersson göra sin vanliga lof, med stora
plymen i hatten för att blända
fatburs-pigorna. Och m:me Leblond gick utåt
slottsbacken med en kartong under
armen. Damerna voro friserade och skulle
gå upp i stora galleriet.
I ett ögonblick susade tusen bilder för
Bunges syn — reverenser och
grimacerende ansikten — maskineriet var i gång
och dref oblidkeligt alla hjul i rörelse.
Men ur fjärran susade för hans öra
Elvare å, som flöt ur Elfsjön med de
hvita näckrosorna, den lilla floden,
bredvid hvilken hemmet låg, där han födts,
där han vandrat och lekt som barn, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
