Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En nyupptäckt målning af Rembrandt i Sverige. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 o
KARL WÅHLIN.
mån för äktheten. Ty vid den tid, till
hvilken målningen enligt sitt årtal hör, hade
Rembrandt ej längre något öfverflöd på
porträttbeställningar utan fann aflopp för sin
oförminskade produktionsifver i att måla de
personer, som händelsevis kommo inom hans
synhåll och ville tjäna honom till modeller -—•
och det ofta mera än en gång.
Efter att hafva besökt utställningen i
Amsterdam af Rembrandts arbeten föranstaltade
d:r Göthe om den ifrågavarande målningens
rengörande och utställande i Nationalmuseum,
där den fortfarande är exponerad. Intrycken
från utställningen talade så lifligt till taflans
förmån, att han om möjligt ville vinna
visshet, där ännu blott en öfvervägande
sannolikhet förelåg. Kort efter målningens
utställande blef en skildring af densamma af
märket G. G. synlig i Stockholms Dagblad.
Författaren framhåller däri, att så väl
kompositionssättet som koloriten äro äkta
rembrandt-ska och att målningen ej förlorar på
konfrontationen med de förutvarande
Rembrandtmål-ningarna i Nationalmuseum, hvarför han mera
än förr är benägen att anse den såsom ett
originalverk. Därefter har Granberg — i
Ny ill. tidning ■—• förklarat, att han nu,
sedan den gamla fernissan med dess
tjocka smutslager aflägsnats, för första gången
kunnat se taflan, och att han därefter är lika
öfvertygad om dess äkthet som han förut, då
smutsen dolde dess koloristiska egenskaper
och gaf gubbens hy en grönaktig skiftning,
var öfvertygad om att den endast var en
kopia. Till denna uppfattning har äfven den
danske konsthistorikern Karl Madsen vid ett
nyligen gjordt besök i Stockholm anslutit sig.
Bodes antecipation har sålunda fått
bekräftelse af de tre konsthistorici här i
norden, som mest sysselsatt sig med
Rembrandtstudier — och därmed har väl frågan fått
sin definitiva lösning, i synnerhet då ingen
vare sig offentlig eller enskild motsägelse
förnummits.
* *
Låtom oss nu själfva skärskåda den nyss
så förbisedda, numera af ett oförgängligt
konstnärsnamn omstrålade taflan!
Mot en dunkelbrun fond framträder i
bröstbild en man med brunt helskägg, hvars
milda, resignerade blick, gulaktiga hy och
insjunkna, i förtid åldrade drag tala om
genomkämpade fysiska lidanden, på samma gång
som de gifva ett vackert uttryck af ett vekt,
tåligt och ödmjukt sinne — ett af de
psykologiska motiv, till hvilka Rembrandt oftast
återkommer, så väl i sin religiösa konst som
annorstädes. Mannens vänstra hand — den
högra är icke synlig —• hvilar i ett från
högra skuldran nedhängande band af samma
bruna färg som dräkten; det är ej något
tillfälligt bandage utan afsedt för
långvarigt begagnande. Att armen är för kort,
kan vara en af Rembrandts ej ovanliga
inadvertenser i teckningen, men snarast har
han väl haft för afsikt att därmed
karaktärisera den som förkrympt och otjänstbar.
Under den bredskyggiga röda filthatten ser man
ett hvitt skynke, som betäcker en del af
pannan. Kanhända är det en bindel, som
skyddar en blessyr. 1 hvarje fall har konstnären
begagnat sig af någon tillfällighet för att
framkalla en af dessa mustiga effekter i varmt,
gulaktigt hvitt, hvari han frossar i så många
af sina målningar från denna tid — se t. ex.
den s. k. »Kökspigan» i Nationalmuseum
(1651), »Batseba» i Louvren, »Den
badande kvinnan» i National Gallery och »Den
gamla» i Eremitage-galleriet (alla från 1654).
Gissningen att mannen skulle vara en judisk
rabbin synes mig föga antaglig. Dels är hans
typ ej utprägladt judisk, dels lär dräkten ej
gifva stöd åt denna uppfattning.
Föga troligt är, att taflan skulle vara
målad i afsikt att bevara mannens drag åt
eftervärlden. Bland de bildade och burgna
klasserna var vid denna tid den svarta dräkten
förhärskande. Och dessutom ligger det
redan i uppfattningen och uttrycket något som
säger oss, att denne man hör till de
namnlösa och förbisedda, till dem som kämpat
utan att segra. Det stämde ej med
Rembrandts manliga karaktär att prononcera sina
bittra och sorgsna erfarenheter i sina
själf-porträtt från äldre dagar, af hvilka de flesta
bevara en frimodig och stolt slutenhet, men
under missräkningar, umbäranden och
förödmjukelser vidgade sig hans själ till allt
djupare förstående af de gamla och svaga, de
förbisedda, ödmjuka och förkrossade. Deras
målare har han blifvit i högre grad än
någon annan, och upphofvet till den målning,
om hvilken vi tala, har säkerligen djupast
varit deil varmt och mänskligt kännande
psykologens förstående blick på det tunga ödet
att vara gammal, förbrukad och bortglömd.
Påfallande och öfvertygande är likheten
emellan färgskalan i de båda målningar från
.1 6 j i, som nu hänga vid sidan om hvaran-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
