Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En utfärd i Österrike. Af Paul Rosenius. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
PAUL ROSENIUS.
och mera sammanpackade former. En
liten rödblommig Primula minima är
knappt en tum hög. En liten Draba
med gredelina blommor har alldeles
samma habitus som en mossa. Och fjällvidet
kryper knappast synligt öfver marken.
Ett godt stycke inåt högplatån reser
sig Schneebergs toppköl. På sluttningen
af denna finner jag den lilla Azalea
procumbens, som jag känner igen från
fjället Dundret vid Gellivara. Men det
Floras barn, som följer mig längst upp,
ända intill kanten af snön, det är en liten
gulblommig Draba, Draba aizoon.
Och så stod jag då slutligen i snön
på toppen af Schneeberg, och snön gaf
svalka efter bergvandringens mödor. Och
rundt om mig låg världen som ett haf
med stelnade grå jättevågor, och
topparnes snö var som skum på böljekammar.
Där fattades blott en örn att sväfva öfver
denna vidunderhärlighet, men ledsamt nog
såg jag ingen. Jag såg endast ett par
alpkajor på långt håll draga öfver
högslätten inunder mig. Det var i det hela
en fattig djurvärld Schneeberg hade att
bjuda på. När jag på återfärden gick
igenom tallbuskagen, råkade jag
emellertid på en gammal kär bekant, i det jag
där stötte upp ett par fjällripor; som
skrockande foro upp och i snabb flykt
flögo nedåt berget. Från tallbuskarne
hörde jag äfven locken från en och
annan alpjärnsparf.
Om återfärden har jag eljest inte
mycket att säga. Den frestade knävecken
betydligt mera än uppfärden. Jag
återkom till Hotel zum Baumgartner, fick
mat och min räkning. »Civila priser»
stod det tryckt på notan, hvilket i själfva
verket betyder desamma som å en första
klassens restaurant i Wien. Min
botaniske kypare gjorde mig för evigt förbunden
genom att skänka mig ett par
groddplantor af den då ännu icke blommande
edelweissen samt några prässade
blommor af samma art. Han beklagade, att
den stora och vackrare formen af
Edelweiss växer så otillgängligt, att man för
att få den måste låta hissa sig ned med
lina öfver afgrunderna. Jag har funderat
en smula öfver det sakförhållandet, att de’
fagraste blomstren dväljas på de farligaste
ställena. En af mina vänner har gifvit
mig den prosaiskt praktiska tydningen,
att man så småningom hunnit utrota
dessa blommor på de åtkomliga ställena.
Jag förhåller mig något litet reserverad
gentemot denna tydnings giltighet i hvarje
fall. I alla händelser instämmer jag i
de ord, med hvilka Björnsson afslutade
sin berättelse om Ørneredet — »det är
godt att något sitter så högt, att det
icke kan nås af människor».
Jag tog farväl af mitt värdfolk och
fortsatte till fots nedfärden till
Pusch-berg och hade turen hinna ned just som
ett oväder bröt löst, ett regn så ymnigt, att
man till och med hade öfversvämning med
ett och annat spilldt människolif i Wien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
