Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Löften och förtroenden. Af Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖFTEN OCH FÖRTROENDEN.
87
känsla. Det gäller då, att den, som en
gång fått glänta på dörren eller träda
helt innanför, ej vid hvarje
sammanträffande slänger upp dörren på vid
gafvel och vårdslöst slår sig ned. Att
mottaga och höra ett förtroende så, att den
gifvande känner hur det, som tagits ur
djupet af hans egen själ, gömts på
djupet af den andres och ej oupphörligt
dyker upp på ytan, att han inser, att
värdet af hvad han får tillbaka af
förståelse och aktsamhet öfverstiger hvad
han gifvit — att gömma ett förtroende
så, att den, som gifvit det, aldrig ångrat
de utflugna orden, det är en konst som
få, och de kvinnor, som besitta den, äro
lätt räknade. Men jag tror det finns
ganska godt om män, hvilka, sedan de
tagit emot en själs skälfvande bikt, i
hela sitt lif om den sluta sina läppar
äfven för den biktande själf, om han ej
ber dem tala.
Särskildt torde de gifta kvinnorna i
detta afseende ha en dryg börda på sitt
samvete. Det måtte vara en falsk eller
missledd hederskänsla som förmår dem
att utan samvetsbetänkligheter för sina
män yppa heliga förtroenden, som de
själfva erhållit. De säga sig ej vilja äga
en hemlighet för den, som står dem
närmast. Nåväl, men detta kan ju ej
berättiga dem att förråda andras
hemligheter. Må de inskränka sin redbara
öppenhjärtighet till sitt eget görande och
låtande, eller, om de ej det kunna,
underrätta vederbörande, att han eller hon
anförtror sig åt två och icke åt en. Det
måste erkännas, att äkta män i detta
afseende i allmänhet handla mycket mer
korrekt. Sent glömmer jag det intryck
följande historia, som en gång
berättades mig af en ung man, gjorde på mig.
Han hade en mycket god kvinnlig vän,
som han vuxit upp tillsammans med och
som ägde hans fulla förtroende. Hon
gifte sig med en för honom alldeles obe-
kant person och flyttade till en annan
stad. »Efter en tid», berättade min
sagesman, »genomgick jag en af lifvets
svåra kriser. Längtan att få anförtro
mig åt min barndomsvän blef mig
öfver-mäktig. Jag skref till henne, och ett
par dagar efter reste jag för att råka
henne. Hon mötte mig strålande af
vänlighet och välvilja och sade bl. a. med
den oskyldigaste min i världen: »Med
oss båda kan du tala oförbehållsamt.
Karl vet naturligtvis alltsammans; han
har läst ditt bref.» Jag kan ej skildra
för er hvad jag kände. Denne för mig
främmande man hade utan min vetskap
gjorts till min förtrogne! Lyckligtvis
var han på kvällen ute på ett sjukbesök;
han var nämligen läkare. Jag skyllde
på trötthet efter resan och drog mig
tillbaka. Men tidigt på morgonen smög
jag mig ned till stationen och reste med
första tåg hem igen. — Ser ni, så skulle
aldrig en man ha handlat.»
Vidare ha männen en finare instinkt
af hvad som äger rang af förtroende
bland allt som berättas dem. Ytterst
sällan får man höra en man röja en väns
hemlighet och i det samma ursäkta sig
med, att han ej afgifvit något
tysthetslöfte.
Men kvinnorna, hur ofta forskansa
de sig icke bakom denna ursäkt! Och
dock är det nog i allmänhet så, att den,
som helt och hänsynslöst inviger en
annan i hvad som blir honom för
öfvermäktigt att bära ensam, den tänker ej
på att fordra tysthetslöfte. Hur banalt
skulle det inte förefalla att, sedan man
t. ex. blottat ett af djupen i sitt inre lif,
säga: »Lofva mig nu att inte tala om
det här för någon». Vore en sådan
vädjan ej i själfva verket en
förolämpning? Vore det ej detsamma som att
påstå: »Det brister i alla fall i den finaste
förståelsen oss emellan». Den som
oförbehållsamt anförtror sig åt någon, skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
