Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - William Morris. Af Helen Zimmern. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO HELEN ZIMMERN.
bortryckt midt i sin fulla styrka, sin rika
arbetskraft, har satt sitt outplånliga märke
på detta århundrades England, i det han
gjort den tid, i hvilken han lefde, till en
epokgörande inom den dekorativa konsten.
Och hans inflytande har sträckt sig äfven
utom hans fädernesland. Om äfven andra
länders invånare nu lärt att uppskatta
skönhet, form och färg inom hemmets
värld, så är det till stor del William
Morris de — medelbart eller omedelbart —
ha att tacka härför. Och dock utgör detta
blott ett af hans rättmätiga anspråk på
ryktbarhet. Han hade också gåfvan att
göra världen rikare genom en mäktig flod
af sång; hans namn står högt i raden af
skalder under den victorianska tiden. Intet
under att en så mångsidig, så skiftande
personlighet väckte samtidens häpnad och
att det ännu för få år sedan fanns folk i
England som trodde på tillvaron af två
skilda personer med namnet Morris, af
hvilka den ene var den välbekante förf.
till »Earthly Paradise», — en bok som
hvarje poesiens älskare i vår tid har
läst och fängslats utaf — medan den
andre Morris var en helt annan person:
chef för en framstående firma, hvars
specialitet var att införa verklig
konstnärlighet i tillverkningen af möbler och
husgeråd. Hvad nu dessa två herrar Morris
beträffade, så ansågs det ganska lämpligt
att försjunka i njutningen af den poesi,
som framtrollats af den ene, medan man
satt i en länstol, klädd med utsökt brokad
från den andres väfstol.
Det är egendomligt nog för att vara
värdt att anmärkas, detta faktum att en
enda individ på två så olika lefnadsbanor
satt så djupa spår, att han blifvit ansedd
för att i sin person innesluta två skilda
ryktbarheter. Och detta på en tid, då det
är svårt nog att inom ett enda område
höja sig öfver den stora hopen!
William Morris föddes den 24 mars
1834 som äldste son till en affärsman i
Londons City, hvilken till följd af en
lycklig spekulation — utförd kort tid innan
han i sin fulla ungdomskraft rycktes bort
från lifvet — lämnade sin enka i sådana
omständigheter, att hon kunde åt hvart och
ett af sina barn vid myndigblifvandet
öfverlämna en vacker förmögenhet. Detta
var en lika anmärkningsvärd som lycklig
omständighet, hvilken för den blifvande
artisten öppnade möjligheten att redan vid
unga år sätta i verket de konstnärliga
planer, hvilka annars nödvändigtvis skulle
blifvit uppskjutna eller kanske aldrig ens
realiserade. Att den omgifning, som mötte
gossens och ynglingens öga och själ,
ingalunda var ägnad att hos honom väcka
kärlek till konsten, skall lätteligen förstås af
hvar och en, som något känner till den
välmående medelklassens lif under förra
hälften af innevarande århundrade. Men
det tyckes som om kärleken till det sköna
varit någonting medfödt hos William
Morris lika så väl som uppfattningen af och
motviljan för det, som vàr fult, frånstötande
och vulgärt.
Han var på intet sätt den
berättelseböckernas mönstergosse, hvilken alltid
uppnår en lysande världslig position. I de
skolor, till hvilka han sändes, visade han
mera böjelse för lek än för arbete. I det
högre läroverk, där han bereddes för
universitetet, — ett läroverk om hvilket han
alltid sedermera talade med den största
motvilja och afsky — ville han icke
deltaga i de vanliga lekarna och
idrottsöfnin-garna utan fann sin glädje i att under
lof-dagarna ströfva utåt landet, undersökande
fornlämningar och njutande af
naturscenerier. Om sina vandringar bland Wiltshires
kullar plägade han ännu i sina sista år
tala. Under sina kortare ferietider var han
hufvudsakligen upptagen af att binda nät
— ett tidigt uttryck af de
yrkesinstinkter, hvilka sedermera på ett så lysande sätt
bröto fram.
Morris skrefs år 1852 in vid Oxfords
högskola, och det är ett faktum, värdt att
anteckna, att den man, som blef hans vän
för hela lifvet och hvars bekantskap han
vid detta tillfälle gjorde, samma dag
gjorde sitt inträde vid universitetet. Jag syftar
på Edward Burne Jones, om hvilken store
konstnär jag längre fram i en annan
artikel i denna tidskrift skall tala. — Med
afseende på de löpande studierna kan
Morris sägas ha varit lat. Klassikerna
brydde han sig ej synnerligen om; i stället
rycktes han med af den medeltidsrenässans,
för hvilken Oxford på denna tid var
hufvudsätet — en renässans som lämnat djupa
och varaktiga spår inom den engelska
kyrkan, i det denna leddes ifrån sin kärfva
protestantism och bibragtes en böjelse
för den romersk-katolska gudstjänstens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
