Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - William Morris. Af Helen Zimmern. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
HELEN ZIMMERN.
som var af framstående värde. Den
grundades i det uttryckliga syftet att främja
etiskt allvar och lyftning i konst och
litteratur. Den behöfde i fråga om soliditet
och värde ingalunda blygas för sig, men
den var ett af dessa änglalika barn, som
pläga dö unga. Det var till denna
tidskrift som Dante Rossetti bidrog med
några af sina vackraste dikter, hvaribland
»Burden of Nineveh» och »the Blessed
Damozel». Och man fann i denna revy
sådana uttryck af en djup etisk känsla
— bekräftande sanningen af det jag
nyss sade om tidens allvar — som i
följande passus: »Hvarje människa är född
att utföra ett visst arbete. Det är hvarje
människas ädla plikt att i ungdomen lära
sig sitt särskilda arbete och ihärdigt och
allvarligt fullfölja detsamma, af hvad slag
det vara må; att fullfölja det, antingen
hon mötes af förtal eller af gillande, af
välgång eller af olycka, ined ett nit, som
kan tillfredsställa hennes eget samvete och
hennes Gud. Detta är i sanning att göra
Guds verk på jorden, detta är för
människan att blifva Guds medarbetare, emedan
det är att i dess fullkomlighet utföra den
Eviges fullkomliga vilja».
Naturligtvis lämnade Morris bidrag till
tidskriften; han offentliggjorde där en serie
ganska framstående korta prosadikter jämte
ett antal poem, af hvilka några sedermera
ånyo trycktes i hans första bok.
År 1856 tog Morris sin grad och hade
då att besluta sig för hvad lefnadsbana
han skulle välja. Det var naturligt nog,
att han, med de böjelser han vid denna
tid hade, skulle ägna sig åt kyrklig
arkitektur, och han gick in vid den
arkitektbyrå vid George Edmund Street, som på
den tiden ansågs vara den förnämsta i
England inom denna konstgren. Men då
han varit där nio månader, hade han
tröttnat på det enformiga mekaniska arbete,
som bildar inledning till yrket, och
eftersom han hade egen förmögenhet, bröt
han sig vid unga år en egen bana.
Han var i början osäker och
vacklande, försökte först med ett, så med ett
annat. Slutligen tog han fatt på målningen,
och att han skulle ha kunnat med
framgång ägna sig åt målarkonsten visar det
förträffliga porträtt han 1859 målade af sin
hustru kort före deras giftermål. Men han
kände, att han som målare skulle fördunk-
las af sin närmaste väns öfverträffande
snille, och han ansåg dessutom, att han
icke kunde »få sina figurer att röra sig».
Att han icke fortsatte sina studier på detta
område var säkerligen på det hela taget
en vinst för världen, ty hur långt han än
kunde ha kommit som målare och poet,
skulle han tydligen i så fall icke fått tid
att utföra den gärning som tecknare och
som yrkesman, för hvilken alla de, som
hafva öppet öga för skönheten, äro honom
så stor tack skyldiga. 1858 är ett viktigt
årtal i hans lif, i det han då utgaf sin
första diktsamling, »The Defence of
Gui-nevere», en vacker tillökning till galleriet
af Arthur-romaner och Froissart-imiterande
krönikor. I betraktande af den starka
originaliteten i den ton Morris anslog, var
det alls ej underligt, att boken icke mottogs
särdeles välvilligt af publiken. Det skulle
ha varit mera underligt, om förhållandet
varit motsatt. De af bokens läsare, som
icke något kände till »Romance of king
Arthur» och »Chronicles of Froissart» och
den medeltida andan öfverhufvud, kunde
icke följa med dess äkta, allvarliga
medeltidston. Boken var före sin tid, och
när ett arbete icke harmonierar med
andan i den tid, som frambringar det, kan
det icke väntas göra lycka, förrän intresse
för det, som utgör dess innehåll, blifvit
väckt. Långsamt men säkert banade sig
dock detta Morris’ diktverk väg till alla
dem, som voro vänner af sann poesi. ■—
Det låg i detta slags diktning en stor fara
för ytterligt misslyckande. En
medeltidsrenässans inom poesien skulle, ifall den röjt
svaghet eller affektation, blott ha mötts med
hån. Men realismen, — stundom brutal
— är så genomgående, den lidelse, som
genomandas det hela, är så intensiv, att
man icke har någon känsla af en klyfta
mellan den gamla och den nya tiden, hur
olika hvarann dessa än må vara.
Rörligheten, påtagligheten, lifvets egna brinnande
färger komma oss att känna oss hemna
äfven bland riddare och damer, sådana vi
aldrig skola möta dem i verkligheten.
En kvinnligt vek sentimentalitet var den
fara, som hotade vid ett sådant poetiskt
experiment; en manlig, stundom nästan rå
styrka är hvad man där i själfva verket
möter. Diktens gestalter kunde ha burit
kläder, sådana man ser dem på gamla
bonader, och blänkande svärd och hjälmar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
