Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Yvette Guilbert. Af Carl G. Laurin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 16 CARL G. LAURIN.
läsa sin »svarta mässa» för det andäktigt
lyssnande Stockholm. Fjärran från mig,
att jag skulle vilja komma någon att ångra
sin dyra biljett, hon sjöng och spelade bättre
än någonsin och står nu på höjdpunkten
af konstnärskap och ungdomlig friskhet,
men Montmartre är i alla fall foliet för
hennes glans, där är hon hemma. Där
raglar la soularde och stöter emot
kaféernas marmorbord och afundas de
absint-förtärande gästerna, där vinkar la pierreuse
åt den naive hemvandraren, och hennes
hemska pi-ouit hviner utmed gatan, där den
smutsiga St. Martin-kanalen flyter,
gömmande så många brott under sin
fettglän-sande yta, och där ligga också de
nöjeslokaler, där Yvette först lät höra sig.
1891 slog hon igenom, jag minnes henne
sedan den tiden från en liten
Montmartrecafé-concert. Hon är sig nästan alldeles
lik sedan dess. Ej blott den hvita
kläd-ningen, de långa svarta handskarna —
ganska knepigt af henne detta, att hjälpa
publikens minne med ett signe particulier
— utan äfven sättet att framsäga visorna,
gesterna, allt är sig likt — utom håret, det
var blondt på den tiden. — Montmartre
har under nittiotalet haft två ställen, där
den fina världen får praktiskt sätta sig in
i den sociala frågan: La Bodinière och
Les Mirlitons. På det förra stället går det
mera vetenskapligt till. Om förmiddagen
mellan déjeunern och five o’clock
tea-stun-den samlas en liten tänkande skara, mest
damer, och en elegant herre inträder på den
lilla scenen — då Yvette gjorde sin debut
för den fina världen, var det M. Hugues
le Roux, sedermera presidenten Faures intime
vän, som med diskret och sympatisk röst
tolkade fattigdomen, dess orsaker och
verkningar, hvilka senare, som bekant, kunna
vara ganska obehagliga. Som illustration
till föredraget tjänade den unga Yvette.
Hon sjöng om gatflickor och
fästningsfångar, om lumpsamlare och tiggare, det
lagades en smaklig förmiddagsrätt af sjudande
anarkisthat, af brutala drifter, af jämmer
och nöd. Det hela var tillräckligt kort
för att känslan kunde hållas stark och varm,
visorna pepprade med det rika och böjliga
franska språkets mest tydliga och
uttrycksfulla grofheter och framsagdt af en ung
dam, hvars enkla men smakfulla och
dyrbara toaletter och högdraget föraktfulla min
var i hög grad sympatisk för »ces dames
de la haute», som gladde sig åt de på en
gång oskadliga och brutala slängarna, som
utdelades. Och så nickade de små
vicom-tesserna mycket vänligt till comtesserna,
något mindre vänligt till bankirfruarna och
foro i sina utanför väntande kupéer, dit
plikten kallade dem. Den sociala visan
var ett faktum. Yvette utförde visor i
Bruants stil. Hvad är det, och huru sker
det? Jo, på en annan af societetens herrar
och damer nattetid besökt café-concert-lokal,
les Mirlitons, hade M. Aristide Bruant
anordnat ett kafé, där han själf inför ett i
ordets egentliga mening blandadt sällskap
af busar och verkliga damer föredrog sina
visor om brottslingar och tiggare. Man
måste knacka på den tillbommade dörren
(stängd förmodligen för att ej några
utlän-dingar skulle kunna demoralisera publiken)
och blef då genast insläppt samt hälsad
med det af publiken unisont sjungna »Oh
là là quelle sale gueule» etc. — något som
starkt påminde om de senromerska
författarnes berättelser, att det i Rom var god ton
att först mottaga gästen med en utsökt
grofhet. Korrekta klubbmän och
autentiska grefvinnor lärde här anarkistiskt
kulinariska recept på borgarinnanmäten i
samma stil, som de själfva så läraktigt användt
på listan för förfalskaren och
menedare-patrioten Henrys minne — naturligtvis med
insättande af juif och protestant i stället
för bourgeois.
Yvette gjorde genom sitt ypperliga
föredrag detta slags visor lämpade för
salongerna. Hon skaffade sig ej blott de 100,000
francs, som man, för att tala med
fransmännen, behöfver för att vara hederlig, hon
förtjänade snart de 2,000 pund om året,
som enligt Thackeray hos hvarje
engelsman framkalla en instinktlik sympati,
och hyrde sig en ståtlig våning. I ett af
hennes rum tronar en stor marmorkopia
af den klassiske Sliparen, symbolen för
underklassen, som tills vidare slipar sina
vapen, Sliparen, som i Uffiziernas
Tribuna står bredvid Venus af Medici, med
hvilken senares siratliga blygsamhet Yvette
dock har föga gemensamt. ■— Hvilken
förtjusning väckte ej Yvette i Quartier Latin,
när hon skildrade »De fyra studenterna»
och sjöng om dessa för oss ganska
främmande, mjölkdrickande studentväninnor, för
hvilka absolut allt utom cigarettrökning
anses passande. Och ej minst väckte hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
