Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Yvette Guilbert. Af Carl G. Laurin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YVETTE GUILBERT.
II7
nes japanesiska, än lystna, än iskalla
ansikte konstnärernas förtjusning. Här om
året utkom en hel praktfullt utstyrd bok
om Yvette Guilbert, skrifven af kritikern
Gustave Geoffroy och med teckningar af den
framstående Toulouse Lautrec. För hans
japaniserande konst passar hon ypperligt.
Det skarpa ljuset nedifrån rampen,
motsättningen mellan det hvitglänsande sidenet
och de svarta handskarna, det bleka
ansiktet med den stora uttrycksfulla munnen,
de utstående kindkotorna, de ibland
dockaktigt stiliserade rörelserna, allt detta
måste lifligt anslå Montmartre-artisterna.
Vid sidan af Lautrec har Steinlen bäst
tecknat henne och den miljö, där hennes sånger
uppstått.
Det var verkligen en doft af våra
dagars Paris som slog en till mötes, då
hon hos oss helt frankt stämde upp de visor,
hvilkas vagga jag här sökt i några korta
ord beskrifva. Hennes röst är minimal,
hård och skarp. Intet af Anna Judic, af
denna sångerskas än smekande, än heta
toner. Judic kom en att tänka: jaså, det
är inte farligare än så. Man blef lugn
och säker, det var en urskuldande kokett
vekhet öfver hennes sång, man tänkte:
Herre Gud, man är ju inte mer än
människa —■ en kanske något ytlig uppfattning
af Homo sum men lustig i alla fall.
Yvette åter har något hårdt och iskallt,
hennes omtalade »medkänsla» består mest
i att hon med sina figurer känner deras
hat. I »la Glu» höjer hon sig dock till
gripande patos. Den var verkligen skakande
i sin hänsynslöshet, kanske beroende därpå
att den sexuela driftens oemotståndlighet
och den rena, oegennyttiga moderskärleken
äro så äkta franska känslor och ligga
närmast nationens hjärta. En sådan sak åter
som »ça fait toujours plaisir», sjöng Anna
Petterson-Norrie mycket bättre. Det skall
verkligen vara vi svenskar, alltid så
orättvisa mot vårt eget, som kunna förkasta
en sådan hörnsten i samhällsbyggnaden som
fru Anna Norrie. • I Frankrike vore hon
Judics efterträderska. Hon har just den
■>,voix cli<audei>, som är så viktig för en
sådan sångerska, men hon har också en
beundransvärd vitalitet och en intelligens,
som bäst visade sig, när hon på ypperlig
franska sjöng sina Yvette-visor — utan
imitation. Men låt oss lämna detta svarta
blad i Sveriges historia, underskattandet
af vår egen ypperliga vissångerska. —
Glansnummer under Yvette-aftonen voro
»la Soularde» och »la Pierreuse».
Drinker-skans lallande, hennes likgiltighet och
plötsliga ilska, det tragiska:
Qui sait le noir souci
Que garde
La soularde
kommer fram. med en skärpa och en
dramatisk frasering, som tillhöra den stora
konsten. För fasan finner Yvette särdeles
i »la Pierreuse» med sin ohyggliga
nattstämning slående uttryck. Denna visa,
som skrifvits af den för »Chat Noir»
verkande Jules Jouy, som brukade själf sjunga
sina visor på ofvannämnda trefliga cabaret
artistique, skildrar drastiskt, hur slinkan
och hennes vän locka sitt rof i fördärfvet
och hur slutligen vännen gripes och
afrättas. Pi-ouit, lockropet, höres som en
sista svag dödshälsning från en kamrat;
hon, la pierreuse, åser med stirrande ögon,
huru hennes gosses hufvud faller ned i
sågspånskorgen. Den franska fantasien — den
engelska med för resten — irrar gärna
kring afrättningar och fråssar i grymhet. —
Kärnfransk är äfven Bérangers »La
Grand’-mère», mormodern, som i ett svagt
ögonblick erkänner en ansenlig massa »ljufva
synder» för dotterdottern. Jag tror, att
man knappast kan finna skillnaden mellan
germanskt och romanskt lynne skarpare
framträdande än i denna under
århundradets förra hälft, således under »den gamla
goda tiden», tillkomna visa, det finnes
intet bättre uttryck för fransmännens
uppfattning af förfädrens visdom än detta:
Combien je regrette
Mon bras si dodu,
Ma jambe si bien faite
Et le temps perdu.
Dessa känslor vid aftonen, då ingen
kan verka, fingo relief genom det
ungdomliga, skälmaktiga ansiktet under
spetsmössan. Konstnärinnan afslutade sitt
uppträdande genom att på ett dråpligt sätt
deklamera Donnays kvicka »Les vieux
Messieurs», som med sina rika rim och nästan
ekvilibristiska vändningar är typisk för de
nyfranska monologerna och en-pröfvosten
för uttalet. Yvettes uttal är förvånande
distinkt. Stafvelserna falla som pärlor i
en silfverskål. Om pilarna, som afskötos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
