Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En ny dansk opera. Af Gustav Hetsch. Öfversättning från förf:s manuskript - Ur bokmarknaden - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 20
GUSTAV HETSCH.
Operan är omsorgsfullt instuderad och
väl iscensatt. I hufvudrolerna beredde
kammarsångaren Simonsen som Kristian den
andre och fröken Regina Nielsen som
Dyveke icke publiken någon öfverraskning;
de sjöngo sina tacksamma partier och löste
sina dramatiska uppgifter så, som man hade
väntat sig. Naturligtvis är det alltid ett
stöd för en ny opera, när hr Simonsen
tager en af hufvudbördorna på sina breda
skuldror, men aftonens hjälte blef dock hr
Herold i ett litet tenorparti (Torben Oxe),
som han sjöng alldeles hänförande. I
drottningens få strofer hade man tillfälle att
beundra fröken Do?ts’ intelligenta
sångföredrag.
UR BOKMARKNADEN.
August Strindberg: Till Damaskus. Stockholm,
C. & E. Gernandts förlags-A. B.
En man gick genom en vildmark. Bröt
sig fram genom mörka och täta snår,
banade sig väg, där ingen väg fanns.
Människorna i bygden sågo efter
honom, somliga undrade och bäfvade, andra
skreko hånande, att han gick vilse.. Han
svarade med att hugga ned ett nytt
skymmande snår och storma uppför ännu en
klippmur på sin väg mot höjden. Och
de unga i bygden började följa honom,
ty de insågo, att han ej gick vilse utan
tvärtom med medveten kraft och
öfvertygelse var i färd med att bana nya vägar
för sig själf och för dem — genvägar
genom vildmarkerna, vägar upp till de fria
vidderna, dit ingen från bygden förr vågat
klättra.
Men det var långt ditupp; nya hinder
reste sig beständigt i vägen, och om äfven
mannen var en ung gud i styrka och
hänförelse, så var han dock icke en af de
glada gudarna, som förinta gamla världar
endast för att få känna fröjden att skapa
nya. Lifvet hade skänkt honom mer hat
än kärlek: han tviflade på allt och trodde
på intet. Det var en god och härlig sak,
att han satte eld på den gamla skogen,
sä att de svarta snåren och de murkna,
förtorkade stammarna kommo bort; men med
dem förkolnade också många friska träd,
markens gräs och blommande örter
förbrändes och vissnade, och han sådde inga
nya frön i askan.
Så börjàde sluttningen ligga kal bakom
honom — han stannade ibland och såg
sig tillbaka, och då nådde honom rop och
skrik nerifrån bygden. Det var de gamla
som slungade förbannelser efter honom,
därför att han bränt deras skogar, som de
skulle ha att elda sina hvita kakelugnar
och fylla sina svarta kassakistor med, och
därför att han förfört och dragit bort med
de unga, deras barn.
Det vore en lång historia att förtälja,
hur de ropen förföljde och jagade honom,
fast han inte brydde sig om dem i början
— hur han småningom började tröttna på
sin vandring och sin kamp, började tveka
och tvifla allt mer — äfven på sig själf
och sin sak — började se sig tillbaka allt
oftare och slutligen vika af mer och mer
från sin gamla kosa.
Han gick ensammare än förut i
ödemarken — och gick nu vilse. Drogs än
ned mot bygden, än upp mot höjden igen
på de vägar han själf förut banat. Gick
rundt, rundt i en evig kretsgång, kom
alltid in i sina egna spår igen, kom hvarken
upp eller ned, hvarken fram eller tillbaka.
Då var det ju ej underligt, att det
också’ började gä rundt för hans ögon, så att
han såg syner och hörde röster ur mörkret
och trodde sig jagad af de osynliga i
rymden till straff för sitt trots och sitt hat.
Liksom han förut gifvit dessa uttryck i
bittra sånger och starka maningsrop till de
unga, så skrek han nu ut sin ångest och
spökskräck — ty han var blifven
skugg-rädd, han som förut hvarken fruktat fan
eller trollen. Han trodde sig till och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
