Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur bokmarknaden - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K. E. F.
121
vandra midt ibland alla helvetets fasor;
trodde sig vara en ny frälsare, släpande
sig fram på korsets väg — han sade väl,
att det endast var för sin egen frälsning
han led, men man förstod ändå, att han
därmed också trodde sig kunna frälsa hela
mänskligheten, liksom en gång förr.
Det var dock inga starka och gripande
frälsarsånger han nu sjöng. Det blef bara
långa historier och legender om sig själf
han berättade •— »i tjugufem år har jag
gjort tjänst som bödel och slutligen visat
mig vara en duktig sådan genom att
af-rätta mig själf inför allmänheten», sade
han — det blef drömmar och syner från
pilgrimsfärden han lät uppföras inför dem
som ville se, och alltid spelade han själf
hufvudrolen. Och om och om igen
förtaide han samma legender och uppförde
han samma scener.
En och annan af dessa scener är
skådad och uppförd med samma ingifvelse
och samma mäktiga patos, som buro
dramerna från« hans krafts dagar — så t. ex.
den vision, då han ser sig firad af
samhället med en lysande fest, hvilken
förvandlar sig till ett uppträde i ett uselt krogrum,
och den därpå omedelbart följande, den
Stora katastrofscenen i fängelset. En och
annan gång- lyfter äfven det gamla trotset
sitt hufvud, bryter den gamla upprors och
maktkänslan ut i en brusande ström af
starka tankar, af härliga ord och bilder;
det är då han vill »locka krafterna in i
sin råttfälla» för att »skicka dem ner till
de nedre, de underjordiske att
neutraliseras»; det är då han känner sitt jag »svälla,
sträcka ut sig, förtunnas, bli oändligt: jag
är öfverallt, i hafvet, som är mitt blod, i
fjällen, som äro mitt skelett, i träden, i
blommorna; och mitt hufvud räcker upp i
himlen, jag ser ut öfver universum, som är
jag, och jag känner skaparens hela kraft i
mig, ty det är jag. Jag skulle vilja ta
hela massan i min hand och knåda om
den till något fullkomligare, varaktigare,
skönare . . . skulle vilja se allt skapadt och
alla skapade varelser lyckliga: födas utan
smärta, lefva utan sorg och dö i stilla
glädje!»
Och det är då han på frågan »Hvem
jag ärr» svarar: »Jag är den som gjort det
ingen gjort förr; jag är den som skall störta
den gyllene kalfven och kullslå månglarenas
växelbord; jag har jordens öde i min de-
gel, och om åtta dagar är den rikaste af
de rike fattig; den falske värdemätaren
guldet har upphört härska, alla äro lika
fattiga, och människornas barn skola krypa
irrande som myrorna, när stacken är
raserad! — — — Tror du jag gjorde guldet
för att rikta oss och de andra; nej, för
att ödelägga hela världsordningen, för att
förstöra, ser du! Jag är förstöraren,
upplösaren, världsbränn ären, och när allt
ligger i aska, då skall jag ströfva hungrande
bland grushögarna och fröjdas vid tanken:
detta har jag gjort, jag, som skrifvit sista
bladet i världshistorien, hvilken därmed
kan anses vara afslutad!»
Dessa utbrott äro ljusglimtar på hans
mörka väg tillbaka ner mot bygden. Hur
stor betydelse får tillmätas dem — skola
de växa och förmå honom att »åtra sig»
och än en gång vända sina steg mot
vidderna — eller äro de de sista gnistorna
från den väldiga, flammande skogselden?
Gustaf af Geijerstam. Äktenskapets komedi.
Roman. Sthlm, C. & E. Gernandts Förlags A B.
Det finns jämförelsepunkter mellan denna
den produktive författarens sista roman och
hans närmast föregående, västkustberättelsen
»Det yttersta skäret». Det är egentligen
samma historia, såväl hvad konflikten som hvad
dennas lösning beträffar; det är två samhöriga
själar, hvilka skiljas af ett missförstånd —
ett intet, som i deras inbillning växer från
ett dunkelt något till ett allsmäktigt allt —
och hvilka slutligen återförenas, nu fast och
oslitligt, därför att lifvet visat dem, att de
dock höra samman, därför att de knutits vid
hvarann af ett gemensamt lidande, hvilket ju
lär vara ett starkare band mellan människor
än något annat.
Skillnaden mellan de bägge romanerna är
den, att konflikten i den ena utspelas i ett
djupare, närmare jorden liggande lager än i den
andra — att de sammandrabbande krafterna
i ena fallet äro enklare och ha mera af
naturkraft, i det andra äro mer kombinerade,
mer förandligade och så att säga kultiverade.
Sannolikt har förf., då han skref »Det
yttersta skäret,» blifvit uppmärksam på vissa
psykiska företeelser såsom bihang till ellèr
följder af en dylik konflikt, hvilka fordrade
såsom underlag ett mer sammansatt och
utveckladt själslif än det fiskarsonen Nils och
hans käresta kunde lefva. Så har Nils i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
