Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur bokmarknaden - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
UR BOKMARKNADEN.
fantasi förvandlat sig till filosofie doktorn och
biblioteksamanuensen Bob Flodin, en
solskensmänniska utvändigt, men med Nils’ tungsinta
allvar och massiva ärlighet under ytan —
Märta har blifvit fru Anna, kurtisören August
Sjöholm har blifvit egoisten Gösta Winckler,
och af den gamla Kärlekens komedi har
blifvit en modern Äktenskapets komedi.
Förf. framhäfver i båda fallen, att
anledningen till brytningen är en obetydlighet;
men »att anledningen är ringa, spelar
härvidlag ingen rol. Det ser ibland ut, som om
olyckan vore mera obotlig, ju ringare den
yttre anledningen synes vara». Här börjar
olyckan med att Gösta Winckler i en svag
stund anförtror sin vän Bob, att han en gång
varit kär i dennes hustru; Bob anförtror
hemligheten i sin tur till fru Anna själf —
därmed är grunden lagd till muren emellan
makarna, upptäckten tar alla deras tankar och
blir deras ständiga samtalsämne. Och sakta
men säkert drages fru Anna från sin man
till den andre; han blir hennes älskare och
slutligen hennes andre man. Egentligen utan
sitt eget åtgörande — hon kommer till
honom, och han tror sig känna, att den gamla
kärleken åter vaknar och slår ut i blomma.
Bobs lif är sköfladt. Då upptäcker han,
att han dock ännu har något att lefva för —
sonen, hvilken hvarken han eller modern förut
innerst känt eller sträfvat efter att lära känna.
Denna upptäckt ger hans lif ett nytt innehåll
och Iår honom att bära ensamheten -— då
sjuknar barnet, vid dödsbädden träffas de
skilda makarna åter, det är den som
återförenar dem och kommer dem att för första
gängen fullt och djupt förstå sig själfva och
hvarandra. Hon har i sitt nya lif ej funnit
hvad hon väntat och sökt, och en tid efter
dödsfallet återvänder hon till sitt gamla hem
för att stanna där. > Och Bob kunde icke
behärska sig längre. För första gången sedan
Georgs död brast han i sin hustrus närvaro
i häftig gråt, och han tyckte, att allt som
var smärta och tyngd lossnade inom honom.
Men om han grät af glädje eller af sorg, det
visste han inte. Han visste blott, att lifvet
fört honom dit, där sorg och glädje utplånas
eller förenas, och där lycka och olycka synas
små. Han hade kommit öfver det
alltsammans, och hvad han nått var det, som är
utan namn». Med dessa ord, något
påminnande om slutackordet i Hallströms »Våren»,
slutar romar.en.
Det finns i den, liksom i »Det yttersta skä-
ret» en sak, som jag förgäfves sökt tvinga
mig att tro på; det är den, att en orsak,,
som icke blott till utseendet utan äfven
innerst och alltigenom är en bagatell och en
inbillning, kan ha så omstörtande följder
som brytningen af ett förhållande, hvilket
dock till sist visar sig vara äkta och
hållbart. Att den olycklige älskarens
hemlighet så fyller de två lyckligas själar, att de
under långliga tider ej i ensamheten ägna en
tanke åt eller på tu man hand tala om något
annat — det förefaller åtminstone mig
fullkomligt osannolikt, isynnerhet som de två
i öfrigt skildras som tämligen normala
människor och som den tredje själf säger sig för
längesedan ha öfvervunnit sina obesvarade och
därför från hans synpunkt barnsliga och
opraktiska känslor. Det smakar mer af
psykologisk konstruktion än af enkel, afslöjad
verklighet.
I öfrigt bekräftar emellertid »Äktenskapets
komedi» den förut kända sanningen, att
författaren är en mästare i själsskildring och
en mästare i konsten att skap» och utreda
andliga konflikter. Berättelsen är byggd med
en suverän säkerhet — isynnerhet med en
högt uppdrifven skicklighet att förbereda
situationer och utvecklingsfaser — och fortlöper
i en jämn, oafbruten stegring såväl i fråga
om konstnärlig form som om lifsinnehåll —
en stegring, hvilken växer allt starkare från
och med skildringen af det nya förhållandet
mellan fadern och sonen och hvilken
kulminerar i de djupt kända, gripande slutscenerna,
framför allt den sista, återföreningsscenen vid
födelsedagsbordet.
I stilistiskt afseende kan man anmärka
en småsak — en del onödiga upprepningar
af denna art: »— — när hon tänkte sig
detta, inträffade det underliga, att fru Anna
blef rädd. Hon formligen frös af rädsla.
Hon blef så rädd, att hon måste gå och rulla
upp gardinen för att kunna se ut. Så rädd
blef hon!»
Men hufvudsaken är, att »Äktenskapets
komedi» — tillägnad Ibsen — är en god och
ärlig bok, och att Bob Flodin, den
genomhederlige glade och grubblande lille Bob, är
en bekantskap som man ej glömmer.
HlLMA Angered-StrandbERG: På prärien.
Roman. Stockholm. C. & E. Gernandts Förlags A. B.
Två böcker ligga framför mig —två
varelser af svenskt blod, men födda och upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
