Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur bokmarknaden - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
.127
smidig och orolig sydlanding, splittrad af
skilda strömningar, sliten mellan gammalt och
nytt, mellan vindar uppifrån norr och vindar
från andra sidan sundet.
Sistnämnda intryck, förut gifvet af ett
par diktsamlingar, »Helg och socken» samt
»Vildvin och vallmo», och af bidrag till
kalendrarna »Från Lundagård och Helgonabacken»,
bestyrkes af den sist utkomna samlingen, ett
trettiotal dikter under rubrikerna »Jasminer»,
»Skuggor» och »Några visor». Sällsynt
smaklöst och okonstnärligt utstyrd, har den föga nytt
att gifva och säga dem, hvilka förut närmare
känna Kleens diktning. Dessa jasminer äro
enligt förf:s egna ord i den vackra
inledningssonetten de enda blommor, hvilka ännu dofta
i hans tankes lustgård, »där inga vårrägn
öfver gruset sila» och där »syrenens
blomsterglöd af blått och lila har brunnit ut».
Men ha de verkligen jasminens mäktiga,
rusande tunga doft, dessa dikter? Man väntar
på grund af titeln, att några ångor af
den lifsberusade, något ensidigt sinnliga
Pan-och Venuskult, hvilken förf. förut gifvit
starka och blodfulla uttryck, skola strömma
en till mötes äfven här; man känner en fläkt
af dem i ett par tre af de bättre dikterna
— i den solheta »Sommar», i »Ur mörkret»,
en varm och högstämd sång till Axel
Wallen-grens minne, i »Danae» och »Anankä». Något
af jasmindoften har äfven dikten
»Senhöstsymfoni», präglad af samma mörka, bittra kraft
som Pariasångerna i »Helg och socken». Om
jag vidare nämner »Vår i Sverige!» —ett nytt,
ungt uttryck för förf:s frisinne och
framtidstro — samt några af visorna, till hvilka jag
återkommer, så torde föga nämnvärdt återstå.
De öfriga dikterna äro knappast några
jasminer; deras doft är tämligen matt och
intetsägande, än nästan banal såsom i »Hymn till
dagen», »Elsa», »En kärleksvisa», än
framdrifven med konstlade medel såsom i »Skräck»,
»Lilith», »Marmorjungfrun». Där finnas
vidare upprepningar från de föregående
samlingarna; så är »Det tryckta ordet» en
omskrifning af »Munkens syn» i »Helg och
socken», och i »Jungfru Margits vårvisa» och
»Anadyomene» klinga ekon från »Vildvin och
vallmo». Där finnas slutligen reminiscenser
äfven i annan mening; »En stigmans sång»
t. ex. — denne stigman är en son till
Frödings »fattige munk från Skara» (Guitarr och
Dragharmonika, andra upplagan) och är ej stort
mer än en kopia af denne sin fader; den gamle
ångraren i dikten »Urbota» har ett visst
släkttycke med Levertin, ehuru han lyckligtvis
till sist förvandlar sig till den unge,
lifsdyr-kande hedning, som Kleen stundom var.
Skillnaden mellan honom och Karlfeldt,,
hvilken ej blott är en skillnad mellan
individer utan äfven mellan rastyper, framträder
kanske klarast, om man lyssnar till bägges
viston. Visan är för närvarande en omtyckt
poetisk modedräkt i Norden; det finns väl
knappt en af Sveriges nu lefvande yngre
rimsmeder, som icke smidt åtminstone ett
tiotal smycken i visform. Men med undantag
af Fröding kommer väl ingen folkvisans djupa
enkelhet och obrutna helhetsklang så nära
som Karlfeldt. Någon enstaka gång når äfven
Kleen fram till denna enkla innerlighet —
såsom i »En syrénvisa», »En höstvisa» samt
framför allt »En nyårsvisa,» i mitt tycke
jasminrabattens vackraste blomma, ett fullt, ljust
och harmoniskt slutackord — ej blott till
denna diktsamling, utan till skaldens diktning
och lif; ty budskapet om hans förtidiga död
har — sedan denna anmälan redan var
skrifven — med sitt vemod omsusat vännerna
till hans sång och sträfvan. — Men i
allmänhet ha hans visor vida mer en klang af
konstpoesi, af mod för dagen och
salongssentimentala »små visor. i lolkton» — de gamla
obrutna ackorden och tongångarna klinga ej
så äkta och ingifna från hans moderna gitarr
som från Karlfeldts präktiga, hemmagjorda
bondfiol.
Han har spelat på den förr; där funnos
i hans »Vildmarks- och kärleksvisor» (’895)
liknande melodier, där funnos — i dikter
sådana som »Fäderna», »Fiskarvisa», »Den
misskände spelmannen», »Den sköne
Rosenblom», »Långt borta i världen»,
»Spelmansvisor» och andra — fasta anslag i samma
tonarter som »Fridolins visor», men dessa
tidigare dikter äro dock blott försök och
studier i jämförelse med de senare.
Dessa — samlade i fyra cykler, »Ur en
landtlig ungkarls visbok» (Fridolins visor),
»Cecilia Boll jas visbok», »Från Folkarestigar» samt
»Lif och död» — äro diktade at en mogen
skald och af en svensk man i riktigt «gammal
god stil. Han är själf denne Haquin
Fridolin (psevdonym för Håkan Bengtsson från
Fridarfvet) — »en studerad karl af
bondestam, som återvändt till fädernas värf, enär
det syntes honom lockande att gräfva i
jorden, sedan han all sin tid blott gräft i
böckerna», och hvilken »i sitt ungkarlslifs
ensamhet förströr sig med visdiktning». Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
