Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur bokmarknaden - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
K. E. F.
har sundt och rödt bondblod i ådrorna, och
de tankar han ger form i visor och rim ha
hans fäder »sjungit tyst genom många led
vid yxans klang, bakom fora och plog»
(dikten »Fäderna», Vildmarks- och Kärleksvisor).
Han är släkt med Fröding, men så som
dalmasen är släkt med sin granne
värmländin-gen — här kan aldrig bli tal om något
lär-jungeskap, lika litet som om någon
konstgjord folkvisimitation. »Ur hemmets grufva
och på egen svedja jag bröt mitt järn och
redde till mitt kol», säger han och har han
rätt att säga. Han är »en envis dalkarl»,
som »går med nacken rak under hatten» och
aldrig »viker en tum ifrån sitt rum».
Och han är först och sist djupt
musikalisk — ett oundgängligt villkor för en
visdiktare, hvilket dock Kleen tydligen saknade,
liksom han fullkomligt saknade Karlfeldts
varma, kärnfulla humor. Hur klart hör man ej
vid läsningen af dessa dalyisor deras
melodier inom sig — hela ens väsen sjunger med,
och efteråt kan man öfverraska sig med att
sitta och vagga hufvudet i deras jämna, lugna
takt. I »Från beväringsåren» vandrar man
själf gnolande med »i de raska kämpaleden»,
i »Dalmarschen», en med sin härliga rytm
nästan klassisk gångtrall, tågar man midt
ibland de hemvändande masarna:
»Marschen går till Tuna
på hed och backar bruna,
marschen går till Mora
och bergen de blå.
Med hacka och med spade
vi draga hem så glade
till skogarna de stora
och kullorna de små.»
Man sitter med Håkan på heden och lyss
längtande till himmelens vindar:
»Jag är en ful, en fattig karl,
en ensam man på heden;
och vindar blåsa alla dar,
och flickor vanka här och hvar,
men aldrig denna leden.»
Det är en manlig och djup stämma man
alltid hör. Den kan vara glittrande ljus
såsom i »Vårsång» och »Vårlåt», eller sprittande
af trygg och trohjärtad lustighet såsom i
»Ode till snickaren Krylbom», i »Sång efter
skördeanden»:
»Här dansar Fridolin,
han är full af det söta vin.
af sin hvetåkers frukt, sina bärmarkers saft,
af den hvinande valsmelodin! —
i den dråpliga visan om »Selinda och Leander»,
i sista strofen af »Vårskymning.» Den kan
vara dof som i »Stormnatt» och tjock af
mustigt mörkt öl som i »Humlevisan». Men
oftast skälfver i den denna samklang af två
toner, som är det vackraste och mest
nordiskt klingande af alla ackord, som susar i
våra sommarnätter och väl innerst är kärnan
i allt äkta svenskfödt känslo- och
stämnings-lif — som än kallas vemod, än humor,
allteftersom den ena eller andra tonen är
starkare, men som alltid är ett skälfvande fint
ljusdunkel, en innerlig barnkärlek till jorden
i sol och skymning, till hemmet med dess
lugn och längtan, till lifvet på godt och ondt,
med glädje och sorg.
Den klangen hör jag i många af
Fridolins visor, i vallarlåten »Josep i skogen», i
motiven ur bondpraktikan: »I Krabban» och
»Lejonets barn» med deras hederliga
gammalton, i »Min guddotter» och »Hembygdens
huldra», i flera af »Cecilia Bölljas visor»
(särskildt den fagra »Intet är som
väntanstider»), i de djupt kända »Jag lefver allena»
och »Uppbrott» — och i ännu andra.
Den klingar också som grundton genom
cykeln »Lif och död» — sex tankedikter,
delvis i en bibliskt högstämd ton, af hvilka
»Barmhärtighetens tempel,» »En löskerkarl»
och »En fader» äro fullmogna uttryck för sin
diktares varma kärleksfilosofi. En af denna
cykels liksom hela samlingens pärlor är
»Jo-rum», en svensk dödsdansvariation (»af Hans
Holbein den yngste från Rättvik»):
»Döden går från by till by
med sin murkna giga.
Gammal karl men kvick ock kry,
smala ben och viga!
Kastar som en pojk mot sky
frodigaste piga.»
Han dansar om med mor och mormor,
med hjonen på fattighuset och de fina
damerna hos baronen:
»Jorum på det kala fjäll
och i gröna hagen,
Jorum i den sena kväll,
Jorum midt på dagen!
Hör den murkna gigans gnäll
under yra dragen!
Bröder ifrån land och stad
samt med mö och fruga!
Görom väntan ljuf och glad
i vår lekarstuga,
till dess en och en i rad
vi stå upp och buga.» —
Handklaveret och gitarren äro på väg att
uttränga fiolen på våra vägar och dansbanor.
Må vi med hänförd och tacksam glädje lyssna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
