Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En simpel tragedi. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SIMPEL TRAGEDI.
Af PER HALLSTRÖM.
DET var i försalongen på en mindre
ångbåt, ett litet trångt rum, som
liksom för ernående af
perspektivisk effekt hastigt smalnade mot
restauratrisens kyffe och därigenom kom dennas
bleka fetma, som fyllde hela fonden, att
antaga jättelika proportioner och
behärska det hela. Salongen behärskades
äfven af den varma lukten från en stor
biffstek på midten af ett af långborden.
Bakom bififsteken, inklämd i angenäm
ro mellan denna och väggen, satt en
man med rödt och väderbitet ansikte,
ljust skägg och brun ylletröja under den
uppknäppta kavajen och åt med
långsam öfvertygelse, medan han då och då
hjärtligt njöt af ett glas porter. Han
hade förut med samma uppskattande
inledt måltiden med en sup, försiktigtvis
endast en, och såg nu i behaglig värme,
hur karafifen vandrat öfver till ett par
andra karlar vid bordet midt emot,
hvilka icke hade råd att äta något utan
nu med upprepade doser bedrogo sin
hunger på ett sätt, hvars följder voro
lätta att förutse.
Mannen hette Janson; så kallades
han af alla som kände honom. Han
hade naturligtvis förnamn också, till och
med fyra stycken, hvilka stodo på hans
prästbetyg, och som han vid yngre år
på anfordran brukat repa upp tillika med
siffran af lefnadsår och det han härnäst
skulle fylla. Vid det första af dem i
stiliserad form benämnde honom folk
den tiden. Men nu var han en
trettioårs man, som icke berodde af någon
utan till och med, tack vare bara sig
själf, var nära nog bergad; hans mor
var död och hederligt begrafven — han
löpte således ingen fara att någonsin
kallas annat än Janson, möjligen med ett
allt bestämdare »herr» i perspektiv.
Janson hade orsak att för dagen
känna sig mer än vanligt nöjd med sig själf
och nästan allt annat och gjorde därför
så. Han hade afyttrat ett parti hö, köpt
på spekulation, och gjort det som en
hel karl. Han hade icke kunnat undgå
att imponeras af sina nyvunna bekanta,
de ansedda fodermarskerna, hvilkas
bredbenta och tjockmagade värdighet redan
började afspegla sig i hans egen
hållning, men sina intressen hade han
värnat mot dem och kunde därför icke
heller låta bli att imponeras af sig själf.
Han kunde icke hjälpa, att han satt och
byggde luftslott, stödda på enklare
räkningar med fingrarnas tillhjälp, och att
detta kom maten att smaka ännu bättre
och dref upp blodet i hans hjärna, så
att tankarna togo en större djärfhet än
annars och en nästan oroande snabb
gång. Detta yppade sig dels i en
humoristisk syn på tingen utom honom,
dels i en makt- och själfkänsla, som
spände ut ylletröjan och i proportion
därefter gjorde hans eget jag till ett allt
värdigare föremål för betraktelser.
Hem-trefnaden i rummet med sin elegans och
sin matlukt fick ökadt värde genom
ljudet af isens stötar mot järnskrofvet i
strömmen och den disiga dagern genom
de små runda fönstren från
decemberkölden och fukten därute.
Han satt och såg helt vänligt på de
båda männen midt emot sig; de kunde
icke annat än inge ett mildt medlidande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
