Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En simpel tragedi. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 per hallström.
hos en förståndig man. Det var två
unga handtverkare, säkert målare, att
döma af deras knollriga hår. De ställde
det illa åt sig för kvällen därborta, dit
de skulle, det var en tydlig sak; i
någon kammare blefvo de nog icke
insläppta utan fingo sofva förorättade och
förtviflade människors sömn i något
uthus, ifall de ens hittade fram. Själf
väntade han sig mycket angenämt. Icke
endast värme och undfägnad att på ett
belefvadt sätt njutas, utan äfven en liten
roll att spela, en säljare att planmässigt
imponera på och göra ödmjuk till
nattens själfbetraktelse och morgonens affär.
Uppasserskan gaf också stoff till
drömmar. Hon hette Mari, och Janson fann
henne mycket lockande, ehuru ej fullt så
mycket som på den tid, då hvarje tanke
på annat än ett skyggt skämt, i bästa
fall upptaget utan snäsor, förbjöd sig själf
mellan honom och en dylik dam. Hon
hade ett kort lif, en liten rund kropp,
en fyllig byst och en blek inomhushy,
hvilket allt var i hans smak af naturen,
måhända med undantag af blekheten,
men äfven denna antog han sig nu med
sina ändrade förhållanden böra sätta
värde på såsom tydande på förfining och
lyx, liksom han ju numera borde föredra
cigarrer framför tuggtobak. Hennes
själs-gåfvor hade genom yrket utbildats i
tvenne riktningar, hufvudräkningen och
repliken, och hennes ansikte hade
därigenom fatt ettbehärskadt litettröttoch
världsvant uttryck, under hvilket man anade
karaktär och lössläppthet i nöjet.
Jansson kunde icke tänka sig ett giftermål
med henne, icke ens om han ej redan
haft ett tycke, hvilket han i detta
sammanhang erinrade sig, — nej, men en
kort och en smula lastbar historia, icke
alltför dyrbar, halft nöje och halft plikt
mot honom själf med sin ungdom ännu
och sina ljusa utsikter. Han gjorde
några förberedelser genom att vrida sitt
skägg, under det han följde flickans bråda
rörelser, men hans tankar hunno icke
komma med utan sysslade långsamt med
det nämnda tycket.
Det var en bonddotter vid namn
Augusta, icke just hvad man kallar
bondflicka för det, barn af välbärgade
föräldrar, med godt sätt och rykte, som,
ehuru hon icke behöfde det, lämnat
hemmet för att på en gång vinna förtjänst
och vidare uppfostran som
klädsömmerska. Janson hade känt henne flera år,
hade mycken respekt för henne,
beundrade hennes goda förstånd och
karaktär och själfsydda dräkter och höll af
både detta och mera till så, att han lugnt
men varmt tänkte på ett lif vid hennes
sida. Han erinrade sig, att han skulle
fara förbi hennes föräldrars brygga men
fann vid närmare begrundande ringa
sannolikhet för att Augusta skulle vara där
eller öfverhufvud taget på landet; ännu
mindre kunde han stanna vid den
angenäma möjligheten, att hon kunde finnas
på båten under utresan. Visserligen hade
man icke lagt ut ännu, och ännu hörde
han folk stiga på landgången just öfver
hans hufvud, men denna årstid stannade
hon antagligen i Stockholm.
De båda målargesällerna voro kuriösa
gossar att se och höra på så där litet
från ofvan efter maten. Med sina
okammade lockar och fläckiga kläder liknade
de strykare, de hade ingen styrsel i
kroppen, de sågo skygga ut och funno
omgifningen för fin. Nu började de dock
bli så glada, att det förtroliga talet icke
längre var dem uttrycksmedel nog. Det
var första gången de träffats, och de
skulle bli arbetskamrater; för två unga
och hänförda sinnen, som funnit
hvarandra, ville tillvaron gärna bli till sång,
naturligtvis tenor, som det passade yrket
och det knollriga håret.
De började mycket sakta och så högt
upp i gommen, att det mesta stannade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
