Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En simpel tragedi. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
per hallström.
än någonsin, var hans medvetande äfven
långt borta, flera år tillbaka i tiden, då
han höll på att bli »väckt», i ett trångt
rum, som nu, med mångas andedrag
flämtande mot hörseln och många
blickar stirrande mot samma punkt och
vingade tröga tankar och köld och fukt
utanför. Han visste icke, om det var
orden från då, som åter stego upp mot
hans läppar.
»Vi fattiga människor, hvad veta vi?
Jag har talat och skrattat, jag som
andra, jag har tänkt på mitt och trott, att
det var mitt, och inte hört, hur steg ha
nalkats, inte sett, hur händer ha gripit
fast om det redan. Jag har byggt mitt
hus och stampat i hälleberget och sagt:
det är mitt. Nu brister berget i smulor
under fötterna, och jag sjunker i sand,
och vattnet stiger — snart ramlar allt,
och takbjälkarna slå mig i hufvudet.»
Han höll upp, han fann inga ord
mera. Då hade han haft flera, då hade
det varit en rysning af vällust i detta,
något som grep vid nackhåret och lyfte
honom i hänryckning. Men då var det
så allmänt bara, hans förtviflan rörde
icke något påtagligt, kom i en ström
utifrån och bar honom. Nu var det detta
stackars stela ansikte, dessa händer . . .
Och han fortsatte med korta, klagande
ljud, som kväfda af gråt: »Du, du, du,
att du kom så, att vi skulle träffas så!
Hvad visste vi sist, hvad trodde vi, hvad
visste jag nyss?»
I kretsen omkring honom började
man förstå, hvad man hade framför sig,
kvinnorna gräto, männen stirrade tysta
i golfvet. Endast hos de båda
målarge-sällerna med deras halfrusiga lättrördhet
tog sig den eljest bundna medkänslan
utlopp i handling; de vacklade fram till
den sörjande, grepo hans händer och
lutade sina stackars dimmiga hufvud fram
mot hans. Han såg på dem utan att
bli förvånad och utan en tanke på att
blygas, förde dem med en vänlig rörelse
tillbaka; så bröto tårarne fram.
Den dödas föräldrar hade också
omsider förstått, hvem det var, de hade
framför sig, men likkistlocket mellan
deras händer hade helt upptagit dem; de
hade blott tvekat i rädsla, om de kunde
få lägga på det igen. Nu sågo de, att
de kunde göra så, och långsamt,
andäktigt skylde de sin bortgångna för allas
ögon, bredde ut presenningen igen och
beredde en plats, emellan sig, när han
ville taga den.
Han gjorde så rätt snart, hans lugn
var återkommet, och han började tala
med dem.
Där sutto de så och bytte sina
minnen, och under deras behärskade och
sorgsna ord växte legenden om den döda
fram, den saga, som kanske är sannare
än verkligheten, emedan allt smått är
borta ur den, det eko af en människas
bästa röst, som klingar efter hvar och
en, där saknaden finns kvar att forma
det. Det var inga subtila och vackra
känslor och bilder de manade fram, bara
karg hvardaglighet om fyllda plikter och
god vilja och glädje — så vemodig nu —,
men det kom en viss storhet öfver dem,
så god som den mesta andra, genom
tonens högtidlighet och ro. Och
omkring dem lyssnade man och fångade
berättelsen, så mycket man kunde höra, och
trodde hvart ord och satt mycket tyst
och förnam maskinens slag som en rytm
i det hela och bruset af isvattnet därute
ur det mörknande och kalla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
