Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - August Strindberg: Till Damaskus. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUST STRINDBERG: TILL DAMASKUS.
Af JOHAN MORTENSEN.
»T~\ET förefaller mig som om jag låge [-sön-1_}-] {+sön-
1_}+} derhackad i Medeas kittel och kokade
långkok: antingen går jag till såpsjuderiet
eller stiger jag föryngrad upp ur min egen
buljong», säger hjälten på ett ställe i
detta drama. Och det icke minst
intressanta med föreliggande arbete torde vara,
att man kan konstatera, att Strindberg själf
föryngrad utgått ur alla de sista årens
kriser, att han efter sin nya jäsningstid åter
står färdig att i diktens konstnärliga form
säga sina tankar.
Efter sin jätteproduktion på sjuttio- och
åttiotalen har Strindberg mest irrat kring
som en landsflykting uti främmande land.
Att han emellertid lefvat och upplefvat,
därom vittna de dagböcker, hvilka han tid
efter annan utsändt. Men icke utan skäl
kunde man frukta, att dessa arbeten, i
hvilka han med sin vanliga hänsynslösa
öppenhet berättat större eller mindre
partier af sitt lif, också skulle blifva hans sista.
Ty ett vådligt experiment är det för visso,
när en författare i dagbokens nyktra form
framlägger sina upplefvelser, innan han ännu
låtit detta material komma sin diktning till
godo. Hela detta lifsmaterial kan
därigenom lätt glida ur hans själ, förlora sin
intima samhörighet med honom, och han far
sedan intet att berätta och dömes till för
tidig sterilitet. Äger han dock kraft att
sedan i diktens form bearbeta detta material,
så kommer det lätt att stå i ett
obehagligt dubbelljus; publiken får liksom skåda
dramat från kulisserna, och mycket af den
beräknade illusionen går förloradt. Få äro
de, för hvilka ett dylikt produktionssätt
skulle bära frukt, men för Strindberg med
hans månggestaltande geni har det lyckats.
De händelser, de stämningar och
karaktärer, hvilka bilda innehållet i dubbeldra-
mat »Till Damaskus», äro oss redan
bekanta genom Inferno-böckerna, och likväl
förmår han här åter mäktigt intressera och
gripa oss. Ty är också innehållet i det
stora och hela detsamma, så har det dock
här fått en genomgående ny gestaltning,
och kanske speglas just i denna form
Strindbergs själslif bättre än i någon af de
föregående framställningarna.
»Till Damaskus» är således icke en
serie dagboksanteckningar; det är ett
genom-formadt konstverk, i hvilket öfverallt
sträf-vas efter en psykologisk motivering, men
dock har det icke så litet kvar af
själfbe-kännelse och själfbiografi. Hvem
igenkänner ej uti »Den okände», dramats
hufvud-figur, Inferno-böckernas upprörde skildrare?
Han som känner sig som en främling bland
människor, hatad, utstött, förföljd som ett
jagadt djur, och hvilken i sin ensamhet
är misstrogen mot allt och alla och i sin
idealitet grym emot sig själf och andra.
Dramat presenterar sig dessutom som en
omedelbar fortsättning af Inferno-böckerna.
Man kan till och med direkt anknyta det
till ett slutyttrande i »Legender», där
författaren säger sig hafva erhållit inbjudan
till ett kloster. Han står ännu afvaktande
och tveksam, om han skall våga språnget,
lämna världen och söka frid i
klostercellen. Det är just denna vandring fram till
klostrets portar som författaren velat visa
oss i detta drama, och likväl kan man
icke kalla det ett omvändelsedrama i
vanlig mening. Man kan till och med hysa
tvekan, om hjälten någonsin på allvar når
innanför klostrets murar; i hvarje fall står
detta faktum för oss som något likgiltigt,
och intresset i dramat beror uteslutande på
den mästerliga skildringen af hufvudfigurens
halft patologiska själslif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
