Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Gaius Valerius Catullus. Af John Wigforss. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAIUS VALERIUS CATULLUS.
21 I
finnes för lätt, om den väges mot det
sirliga versmakeriet under Mecænas’ och
Messalas höga beskydd, åtminstone om man
söker skaldisk originalitet och ursprungligt
poetisk lifsuppfattning. Det skrifves och
säges ju, att allt hvad i Rom poesi hette
var en från Grekland hämtad planta, som
lefde ett tynande drifhuslif på italisk mark,
men äfven om detta gäller i mycket för
guld- och silfveråldern, bör dock ej
förglömmas, att verkligen en tidrymd funnits,
då en inhemsk poesi trängde sig fram i
Rom och åtminstone hos sin samtid
tilltvang sig litterärt, berättigande. Det
oro-fyllda tidehvarf, som fostrade Marius och
Sulla, Lucullus och Crassus, Pompejus och
Cæsar och som slocknade i den
sistnämndes blod, var det förbehållet att skapa
denna romerska poesi, som i sina yttre
former visserligen var påverkad af grekiskt
inflytande men i mångt och mycket
stödde sig på en nationel poetisk instinkt och
framför allt var äkta italisk till sin
lifsåskådning.
Det tycks nästan som om icke det
gamla Rom fostrat dessa diktarandar på
egen mark, ty utifrån, särskildt från
Cisal-pinska Gallien, kommo skalderna, romare
till lif och själ, med romersk
hänsynslöshet och romersk njutningslystnad. De
helleniserade i tidens smak med långa
och lärda öfversättningar eller
efterbildningar •— men dessemellan gåfvo de sig
själfva i smådikter, som de med lätt hand
strödde kring sig utan att just sätta
mycket värde på dem. Kanske är det
därför som eftervärlden vet så litet om
denna romersk-galliska skaldeskolas nationela
poesi.
Till all lycka har i den allmänna
förstörelsen räddats åtminstone en af dess
diktare och troligen den förnämste. Det
är Gaius Valerius Catullus. Man har skäl
att vara tacksam mot de långa och lärda
helleniseran.de dikter, hvilka dragit hans
små kärleks- och stämningskväden liksom
hans arga epigrammer fram genom
seklerna.
Hvad som gör Catullus till en sådan
rara avis i Roms litteratur, det är främst
det, att han är så alltigenom äkta. Intet
spår af någon inlärd retorik, ingen tanke
på någon apparat, intet konventionelt,
inga skorrande falska toner. Den bästa
karaktäristik någon gifvit honom, läses hos
en af hans störste beundrare i nya tider,
Macaulay: »The simplicity, the pathos, the
perfect grace, which I find in the great
Athenian models, are all in Catullus, and
in him alone of the Romans.» Och mera
kan egentligen icke sägas om honom. Det
kan utvidgas därtill, att i intet lands
litteratur tör kunna uppvisas någon
diktar-gestalt, som rikare än Catullus är utrustad
med dessa härliga skaldeegenskaper.
Allenast några ord om Catulli yttre
förhållanden, behöfliga för att angifva miljön
för de dikter, af hvilka jag sökt gifva en
tolkning.
Catullus var född i Verona och son af
en romersk riddare; helt säkert var det ej
utan en god reskassa han kom till Rom
för att studera lifvet. Denna uppgift tog
han ock på allvar, ty om han flitigt
umgicks med de andra galliska diktarne i
den galliske retorn och poeten Valerius
Catos krets, där Cornelius Nepos tyckes
varit en gammal hygglig mentor för
ynglingarne, så synes han ha trifts ännu
bättre i den brusande hvirfvel af nöjen,
som det mondäna Rom erbjöd under
första triumviratets tid. Hans börd och
förmögenhet, måhända äfven hans talang, men
framför allt hans relationer, öppnade för
honom alla de elegantaste kretsarne, och
han dök djupt ned i hvirfveln. Och de
nöjen han hängaf sig åt voro visserligen
icke alla af det slag, att hans karaktär
gick ofläckad ut från dem. Slutligen
deltog han en smula i politiska värf, därtill
ryckt upp af sin vän och själafrände
skalden och vältalaren Licinius Calvus, följde
en proprætor till Bithynien och sökte roffa
åt sig hvad provinsen tilläfventyrs kunde
hafva i behåll från föregående prætorers
tid samt invecklade sig slutligen i en
bitter fejd med Cæsar, som han förföljde i
bitande epigram, tills Cæsar med den gamle
riddarens i Verona hjälp lyckades försona
den hetlefrade skalden, liksom han förut
försonat den lika hetsige Calvus. En
glänsande karriär syntes nu förestå Catullus
under Cæsars vingars skugga, då skalden
plötsligt afled, endast 30 år gammal, år
54 före Kristus.
Hvad som genom hela Catulli diktning
följer honom och ger djup och värme
däråt, är hans fina och innerliga uppfattning
af vänskapen. Under en period gaf en
sann och allt behärskande kärlek ytterligare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
