Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - När göken gol. Ur en lefnadssaga upptecknad af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 42
hilma angered strandberg.
stickningen och nyfiket blickade efter den
artige fotgängaren.
Eggad häraf och af vårens skarpa
dofter svällde gesällen ut i allt
prydligare later. Och när han nalkades rike
apotekarens gård och såg jungfru Sophie
stå färdig, gläntande på bakporten,
lågade hans kinder till, han satte handen
i sidan, svingade käppen och lät
skospikarna öfvermodigt dåna mot gatstenen.
I detsamma syntes Jonas med
mat-hämtaren komma om hörnet, långsamt
närmade han sig och hvisslade
betydelsefullt. Kopp kände det i första
ögonblicket som om en fågel hoppat till i
hans bröst och betagit honom
andedräkten. Men när ban strax därpå vid
vackra Sophies sida styrde kosan utom
stadens tull mot idel mullsvarta
tobaksland och gröna kålhagar, var all
ängslan glömd.
Gesällen tog jungfruns hand och förde
henne ned på stigen längs den blanka ån,
kantad af alar och pilar. Framför
spatserade par efter par i en oöfverskådlig rad och
försvunno i dunklet. Alla höllo hvarandra
i hand och viftade med björkkvistar och
sjöngo om och om igen visan om »de
rosor och de bla-a-der». Och sången
spanns lik en sträng om den buktande
ån. Först närmast staden utmanande
starkt, som för att visa mamsellerna i
salopp, där de trippade omkring i den
förbjudna lustgården, hur hjärtans
glädtigt man förlustade sig i Guds fria
skapelse. Sedan allt tunnare och
sprödare, tills blott en dallrande klang bars
af vinden hän öfver vattnet.
Och gesällen bröt tvänne kvistar af
en knoppande björk och räckte kärestan
den ena. Dröjande gingo de stigen
bortåt. Kopp log saligt, hans hufvud lutade
på sned för fadermördarens skull, och
glödande kärligt blickade han ned mot
sin vän.
Hon böjde hufvudet åt motsatt sida,
svingade behagsjukt höfterna och
fläktade sig med kvisten.
Skälfvande hviskade gesällen:
— Lilla älskeliga jungfru Sophie, kom
låt oss sitta ned i den här ljufveliga
kvällen.
Inne i den glesa lunden varsnades
öfver alarnas toppar kyrktornets gyllene
tupp sväfva fritt i den färgtomma luften.
Jungfrun lät sin gulhvita fransduk glida
ned bakom nacken och vek ihop det
tunna parasollskaftet. Men gesällen lade
handen på sitt stormande hjärta och förde
armen ut i en sirlig båge, medan i hans
medvetande trängdes det gamla
skråspråkets talesätt och ord, gnistrande som
stjärnor:
— 1 denna ljufva kväll ville jag väl
fråga Sophie, om hennes hjärta
tilläfventyrs tillhör en fattig gesäll, som dock
lätteligen blir habil till att förändra sitt
stånd, om han i en dygdädel jungfrus
hjärta innebor r
Och jungfrun rodnade vackert,
plockade på parasollens fransverk och
svarade en smula spotskt:
— Inte hade jag väl behöft att sluta
som smedsmadam, men Kopp är alltid
så amysant.
Då gol göken.
— Nej — men göken — ropade
båda. Gesällen sprang upp och lyssnade
spändt. Och åter gol den.
Det var norr gök, sade han i
naturlig ton och såg i brydsam tvekan på
jungfrun, som missnöjdt sköt ut munnen.
Inte är Sophie rädder för sorg-göken?
Käraste Sophie, ban rår väl inte på
kärleken —
Kopp lade sig tätt bredvid henne och
dristade slå armen om hennes hals. Så
sutto de hviskande och lyddes till ån,
som porlade stilla, och till vindens sus
i alarnas rasslande grenar, medan ljuset
dog bort och ut öfver de skymmande
markerna tonade oändligt svagt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
