Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - När göken gol. Ur en lefnadssaga upptecknad af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’245
»De rosor ocli de bla-a-der
de göra mig så gla-a-der.
Häjsan! Alla hamrar dåna.
Fräsande- och gnistrande far tennet upp och
sveder »Skäggans» klenod, och
vitriol-ångorna reta smederna till otåliga
fnysningar. Men Jonas slipper stryk.
Aldrig har han lättare sluppit undan. Så
var han också i går ömsint nog att
omtala, hvem unggesällen gick och friade
till. Sicken skälm, den Koppen! Hela
morgonen, medan denne hjälpt pigorna
att draga mangeln, har man rådslagit och
slutligen funnit ut bot och medel — häj.
På lådan i går resolverades, att en
af Burmeisters smeder skulle medfölja
mäster Nubb på jakt i girige apotekarens
gård, där en lättköpt främling hemligt
sysslade med att förtenna husets många
kopparkärl. Hvilket listigt påfund att
nu låta den älskogskranke
ungersvennen själf verkställa rensning i det hus,
där jungfru snutfager tjänade! Häj, två
spetsglas för mödan, oldgesäll.
På eftermiddagen klifver åldermannen
myndigt in i verkstaden och följes af
magistratens utskickade, försedd med
äm-betsbaton. Kopp står i förskinn och
träskor vid ässjan, och då oldgesällen
del-gifver honom gillets beslut, fäller han
hammaren mot städet och gapar. Skall
han vara med om att jaga bönhasarr
— Kom mans som han går och står,
det år å dragande ämbetets vägnar,
uppfordrar åldermannen nådigt.
Kopp släpper verktygen och följer
dem ut om porten. Han går barhufvad
med händerna under förskinnet och
tofflorna slamrande mot gatläggningen,
munnen håller han litet öppen, ögonen hänga
undersamt bleka vid den skarpklara
luften. Bredvid pustar mäster Nubb och
stöter belåtet käppens doppsko i hvarje
upprorisk sten.
— Man har sig väl bekant, att den
skyldige finnes i apoteksgården?
framkastar ämbetsfiskalen.
Nej, det visste Kopp icke. Han vet
ju platt intet. Han stryker förvirrad
fingrarne genom luggen. I den fula
verkstadshabiten känner han sig som en
annan person, så ringa — om han nu
möter Sophie! . . . Förbryllande fort har det
gått alltsammans — nu kan det väl icke
hjälpas, nej, det kan det ju icke .. .
Därborta ligger gården — alltid förefaller
den honom olik andra gårdar.
Förskinnet börjar klappra hårdare mot
hans darrande knän.
Man går in genom herrskapsporten,
och det är som i drömmen. Kopp ser
den ofantliga lönnen i gårdens midt och
inandas en stark lukt af medikamenter.
Folk kommer till, någon svär i uppretad
ton, att han ärnar slå armar och ben
af dem, det är apotekaren själf.
Åldermannen griper Kopp i armen och ropar:
— In med sig i brygghuset, där ha
vi nog fågeln.
— I lagens namn — lägger fiskalen
till.
Men brygghusets dörr far upp af sig
själf, och på tröskeln står Sophie. Hon
är röd som en pion, och ögonen blänka
som på en katt.
— Jaså, Kopp hör till den sorten
— skriker hon — är han från vettet,
skall han jaga min köttsliga bror, tycker
han? Han är ett kräk!
Hvarvid hennes skinntoffel flyger i
vädret och träffar Kopp i pannan.
Efter detta vet gesällen icke hvad
som sker eller hvad han gör. Han vet
blott, att han springer gatan nedför,
springer, springer med det tunga
läderstycket, som vid hvarje steg hindrar
honom, och tofflorna, hvilkas smällande
ljuder i hans öron likt pistolskott. Förbi
tullbommen kommer han, ut på landet,
öfver rofåkrarna och in i skogen. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
