Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - När göken gol. Ur en lefnadssaga upptecknad af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när göken gol.
247
Det är en senvårsdag med varmblå
luft, då fångkärran, knarrande af
osmord-het, kommer makligt rullande fram mot
staden. Högt öfver gärdet drillar lärkan
bristfärdigt starkt.
I sätet breder sig gevaldigern, tung
och stor, iklädd vid kappa och tjockt
läderbälte med många pistoler. Ståtlig
och rak sitter han och bligar myndigt
ringaktande ned på saten vid sin sida,
hur denne oroligt rycker och vrider på
sin magra kropp, slår ut armarna och
glammar som en tosing i kapp med
himlens fåglar. Lösdrifvande gesällen Svante
Nikodemus Kopps ansikte liknar ett
gammalt kopparkärl med mänga rispor i,
och rocksäcken putar ut, som gömde den
en sexskillingslimpa. Ju närmare man
kommer staden, ju oftare drar gesällen
den väldiga pluntan ur fickan och blir
för hvarje gång lustigare till mods.
Gevaldigern ömkar honom, som man
ömkar ett oskadligt kryp. Den tokstollen
har alltid låtit kujonera sig som en
hatekyckling, hans historia är till en del bekant.
Aldre folk i orten berätta om det
halta trollet i kopparslagargården — död
nu, salig människan, som en katt, och
stoppad i jorden — hur hon på sin tid
nödgade ämbetet att uppteckna »afvikne
och genstörtige» Kopp i lådans svarta
bok. Så blef då denne
»nachgeskre-wen» rundt om i rikets städer, där
väl-1’ofliga kopparslagargillen funnos
upprättade. Detta betydde så mycket som :
ämbetet förständigar hvarjom och enom
att undanhålla gesällen arbete och
pän-ningar . . . Jojo, illa har det väl också
gått mannen, hvarken kyrk- eller
skatt-skrifven är han, men styf håller den fan
sig . . . bara se . . . och hör på den
uråldriga gesälltrallen — skråhögfärden
sitter fast som beck.
Gesällens arm beskrifver just nu en
sirlig båge i luften, han ser rakt ut i den
glitterljusa morgonen, kastar stolt leende
håret tillbaka och talar i nobel ton som
till en åhörarekrets:
— Adel -— hög — och gunstige
mina herrar, hören en fattig, fri gesäll,
som löpit hafver landet upp och neder,
atter och fram, skorna väl flickade,
spettet i hand, om vintern illa farit, af
örtgesäll uppklappad.
Här sänker han rösten och hviskar
hemlighetsfullt, darrande af känsla:
— »Kopparsmed, nyss anländ till
orten?» »Ja, ett stycke däraf, örtgesäll,
måtte mig handtverksordning bèvisas,
som Gud Eder det forskylle.» »Hvad
låter då Eder mästare hälsa?»
Nu ropar gesällen åter högt:
—- Ack, du Kopp är en
nachgeskre-wen — står något ofvanpå härbergets
bord tecknadt, blifver det icke med ett
stop öl utstruket. . . Högvälborne herrar,
världen är rätt skön, med pluntan full
och stekt gris nära munnen lärer man
nog nöjd vara . . .
Plötsligt tystnar han och stirrar stelt
åt sidan. Därnere löper ån, kantad af
alar, och emellan slingrar stigen smal
och halft förgäten. Men pilarna tätna
till en dunge . . .
Gesällen har vändt sig mot
gevaldigern, nu ser han bort igen och sä åter
på sin vaktare. Han famlar med
händerna i luften och rör munnen till
ohörbara ord.
— Hvad är det med dig, gamla
stolle? — rullar gevaldigerns kraftiga
bas — jag tror du glanar efter
kärleksstigen.
Gesällens ögon glimma hotfullt —
hur usel han må vara, bör han dock
icke förmenas sin vällofliga titel.
Med ens rycker han till och vänder
sig om. Därborta bakom östra fälten
höres i den stilla morgonen ett jämnt,
torrt, klanglöst: kuku.
Då lyfter gesällen pluntan i vädret,
sträcker den bortåt och ropar lusteligt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
