Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - När göken gol. Ur en lefnadssaga upptecknad af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’246
stönar högt, ty det värker svårt i
bröstet. Så faller han ned och blir liggande
med ansiktet mot marken. Det här har
han ju vetat, hå ja, besynnerligt —
något tungt liksom — en fågel som allt
emellanåt skvatt till inne i bröstet. . .
Han lyfter hufvudet och stirrar.
— Ja men i går r I går var ju allt
så fröjdefullt ljufligt . . . Det här reder
han aldrig ut, aldrig.
Han reser sig och vacklar omkring,
hvar vet han icke, och timmarna håller
han icke reda på, till tysta skogen tränga
ej tornurets slag. Han vet öfverhufvud
icke, hvad han nu skall göra eller hvart
han skall gå.
Men skuggorna mellan träden tätna
allt mer. Då ljuder plötsligt klart som
en klocka gökens: kuku, kuku.
Gesällen, som suttit med händerna i
skötet och slött stirrat in i skymningens
kalla djup, spritter häftigt till, blodet far
upp i ansiktet, han reser sig halft —
hoppas gör han — icke vet han, hvad
han hoppas, men med återhållen
andedräkt lyssnar han, spejande . . .
Söderut är det — söder gök,
dö-der gök — slut då alltsammans, slut,
han visste det nog - — för honom finns
intet hopp. Slut och dödt.
Han går tillbaka mot staden. Det
skymmer öfver svarta tegar, lågt hänger
himlen öfver jorden. Långsamt släpar
han skorna efter sig genom smala
gränder, där redan ljusen släckts bakom
kojornas små rutor. Hvad som vid
hemkomsten kommer att vankas, vet han icke.
Men han fruktar ingenting, hvarken hugg
eller hårda ord.
Litet bättre fram ser han madamen
stå spanande i porten.
Gesällen träder in i gångens dunkel
och blinkar ovillkorligen som mot ett
slag. Men då det inträffar, som han
aldrig väntat, svindlar hans hufvud, så
att ban måste stödja sig mot muren.
Madamen är ju mjuk som smör i
solsken, och hon hviskar blidt:
— Var han inte ängslig för den här
chosen, lille Koppen, tar han ut lysning
i morgon, är det jag som står för
com-mersen. Slinkan, den glömmer han snart,
ska han se.
Med beskäftig ifver drar hon honom
in i kammaren, där det är varmt och
godt och uppdukadt som på julaftonen
med stek och ljus i mässingsstakar och
med tennstop bräddade af öl och
kopparskålen fylld af sjudhet glögg. Kring
fästbordet sitta gesällerna mysande och
möra i munnen. Alla bemöta yngste
gesällen med aktning, men glödröd i fjäset
fjäskar madamen omkring och trugar:
— Hjärtans Kopp, ät och drick allt
hvad han orkar stoppa i kräfvan.
Och Kopp känner husvärmen
strömma genom sina stelnade lemmar. Äter
gör han och dricker, tills världen blir
ett himmelrike och madamen en fager
brud. Dricker tills smederna bära
honom öfver gården och vräka honom i
fållbänken.
Vid gryningens hvassa sting
vaknar han. Hufvudet är tungt af öl, men
större är hjärtekvalet — aldrig härdar
han ut det, som i dag förestår.
Rundtom snarka smederna, bundna
af ruset som af kedjor. Gesällen famlar
upp, får på sig kläderna, öppnar
dragkistan och packar renseln full. Han
binder den fast på ryggen, hänger stöflarna
sammanbundna öfver sin käpp och går
tyst ut. Med möda skjutes portens bom
åt sidan, därpå raglar han barfota, med
dunkande hjärna, de sofvande gatorna
fram och når lyckligt utom bommen.
Där faller han ned på dikeskanten och
gråter.
Ack, Gott, hur skall väl en arm,
afviken gesäll kunna vandra i frid på sitt
ämbete?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
