Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Sir Edward Burne Jones. Efter Julia Cartwright för »Ord och bild» af Helen Zimmern. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 13 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIR EDWARD BURNE JONES. 2/1
i taflan: den passionerade dyrkan, som läses
i krigarkonungens ögon, då han, helt
behärskad af sin kärlek, ser på hennes
ansikte, som han så har upphöjt — den
späda flickan; som ännu halft skyggar för
honom. Denna tafla väckte allmän
beundran på den internationela utställningen år
1889. Den innehade då hedersplatsen i
engelska galleriet, och franska kritici gåfvo
det största erkännande åt dess lidelsefulla
känsla och dess tekniska förtjänster.
. Några ord måste här tilläggas med af-
seende på Burne Jones’ utgångspunkt och
hans stil. Han hämtade sina gestalter från
drömmarnas land; men han studerade på
samma gång allt mer och mer noggrant
naturen, allt efter som åren gingo, och det
stora antal omsorgsfulla studier, som
föregick målningen af hvarje mera betydande
tafla, skulle förvåna dem, som ej inse med
hur mycket tåligt arbete snillet slösar, och
huru rätt den kinesiske vise hade, då han
sade: »Där en vanlig människa lyckas efter
tio försök, där tyckas snillet efter hundra».
Burne Jones’ arbetssätt bestod nog till stor
del i ett utväljande af det mest ädla och
karaktäristiska i ett ansikte, i ett omdanande,
men där är dock alltid ett verkligt ansikte
som ligger till grund för äfven hans mest
töckniga gestaltningar.
Han kände det som ett stöd att veta,
att hans arbete var sundt; om det än, i
enlighet med sina poetiska kraf, riktade
naturen, var det dock alltid utgånget från
naturen. Hans syfte var ej att
återupprepa naturen utan att återge det som
ännu aldrig blifvit skapadt. Burne
Jones kunde finna mycket behag i sådana
taflor, som med stark realism sträfva att
efterhärma naturen, men detta var ej
målet för hans egen konst. Han målade ej
lifvet som det var, men så som han ville,
att det skulle vara, lifvet renadt från slagg,
i sin frihet rent och fullkomligt och skönt.
Hvad en människa målar är — ifall hon är
fri från förkonstling — hennes hjärtas längtan,
hennes lifs ideal. Den mystiske målaren
vill vara och är en broder till skalden och
borde såsom sådan uppfattas. Burne
Jones’ konst var en intellektuel konst.
»Jag målar mina taflor» sade han en
gång till -en vän, »och jag sänder dem ut
kärlekssången. oljemålning af edward burne jones.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
