Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Karl Hedberg. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER.
283
Baeckström, som i Frans Hedbergs komedi
»Oegentligheter» fick tillfälle att visa,
hvilken verkligt framstående konstnär han är,
äfven när han kommit in på ett område,
som, hittills åtminstone, varit honom
tämligen främmande. I denna pjes utmärkte
sig dessutom fröken Åhlander, fru
Lindberg m. fl. I Tor Hedbergs »Kärlekens
krokvägar» var spelet anmärkningsvärdt
godt öfver hela linien; särskildt framstodo
dock herr Personne, fröken Åhlander samt
herr Palme, den sistnämnde utomordentligt
rolig som en ung poet. När skall publik
och kritik återigen få ögonen öppna för
denne så sällsynt begåfvade skådespelares
förtjänster? Äfven fröken Janson i den
kvinnliga hufvudrollen var ovanligt till sin
fördel.
Svenska teatern har sedan jul haft en
både gedigen och omväxlande repertoar.
Shakespeare, Ibsen, Gerhard Hauptmann,
Gustaf af Geijerstam m. fl., hvad kan man
mer begära? I fråga om det uppförda
Shakespeare-stycket »Konung Richard II»
kan man dock göra samma anmärkning
som vid upptagandet af »Förväxlingar» på
Dramatiska teatern, nämligen att, för att
här i Stockholm åter få världens störste
dramaturg stadigvarande representerad, det
icke är rätta sättet att börja med hans
mindre betydande arbeten, ty därigenom lär
man allraminst den stora publiken att älska
och förstå honom. Och obestridligt är,
att »Konung Richard II», den första i
ordningen af de många stundom storslagna
dramer, i hvilka Shakespeare skildrat en
del af sitt lands historia, verkar rätt svagt
genom det ringa intresse, som dess
hufvud-person i dramatiskt hänseende väcker. Den
annars så store mästaren i
människoskildring har nämligen, så vidt jag kan
förstå, gjort så djärfva hopp i teckningen
af kung Richards karaktär och varit så
litet följdriktig därvidlag, att figuren
framstår så godt som fullkomligt obegriplig.
Eller hvad finns det för föreningspunkter
mellan den med alla möjliga dåliga
egenskaper utrustade unge despoten i de två
första akterna och den ädle, på djupa
tankar och djupa känslor rike martyren i de
två sista? Icke kan
sammanbindningslänken gärna vara den svage stackare, som i
den mellanliggande akten, trots tron på sin
gudomliga rätt, utan ett svärdslag afstår från
sitt land och sin krona, så snart de första
herr skånberg som kristian ii.
buden om hans motgångar träffa honom!
Dessutom är dramat äfven i öfrigt rätt
svagt byggdt och i hela sin första hälft
utan intresse, låt vara att det där bjuder
på en så god figur som den manligt
kraftfulle men ändock sluge och smidige
Bolingbroke, och det är först i fjärde aktens stora
afsägelsescen som Shakespeares snille bryter
fram i all sin glans för att sedan
blänkvis lysa fram ända till slutet.
Det var också till ofvannämnda seen
som herr August Lindberg vid pjesens
uppförande på Svenska teatern förlagt
tyngdpunkten af sin framställning, och hans
konstnärliga spel där var af stor och gripande
verkan. Men i öfrigt var herr L. väl matt
i rollen, utom det att hans naturel så föga
passar för återgifvandet af konungens
sinnelag, sådant det ter sig i de första akterna.
Särskildt skulle scenen efter landstigningen
i tredje akten gjorts med mycket större
stegring för att komma till sin rätt.
Prestationen i sin helhet höjdes dock icke så
litet genom herr Lindbergs förträffliga
diktion. Bolingbroke spelades med rätt god
uppfattning och godt förstånd af hr G. Ranft,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
