Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Karl Hedberg. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
KARL HEDBERG.
fröken lundeqvist som hjördis i »härmännen
på helgeland».
som dock är allt för mycket i saknad af
verkligt temperament för att kunna gifva
nödig relief åt alla sidorna i denna sam-,
mansatta natur. De många birolerna fingo
ett mycket ojämnt utförande; åtskilliga af
deras innehafvare verkade till och med rent
af parodiskt, men det får man väl icke
räkna så noga med i ett stycke, som
kräfver så pass stor apparat som detta.
Det skådespel af Henrik Ibsen, som
teatern i vår uppfört, »Härmännen på
Helgeland», hör däremot med sin storslagna,
från de isländska ättesagorna hämtade
handling och sina skarpt utmejslade figurer till
hans från scenen verkningsfullaste, och väl
uppsatt och mönstergillt speladt borde det
för den skull hafva alla utsikter att blifva
ett repertoarstycke. Detta var nu
visserligen icke fallet här, ty hvad särskildt den
af herr Lindberg verkställda
iscensättningen beträlfar, så kunde den knappast kallas
lyckad. Redan första aktens dekoration
gaf en högst otillfredsställande bild af det
vilda fjordlandskap, som skall tjäna
dramats mäktiga och dystra scener till miljö,
och de båda mellersta akternas gillestuga
med sina pelare och sina något på sned
placerade bord och bänkar var föga
stilenlig. Värre än detta var dock, att
regissören icke förstått att gifva det ringaste
lif och stämning åt det hela. Jag vill
därvidlag nöja mig med att påpeka andra
aktens gästabud, till hvilket deltagarne
kommo intågande ungefär som de i våra
dagar skulle komma till ett bönemöte, och
under hvilket de fullkomligt automatiskt
gåfvo sina känslor luft, när de någon gång
gjorde det, samt vidare hela fjärde akten,
hvilken först genom den hemska
ovädersstämning, som skall hvila öfver den, men
som nu alldeles uteblef, kan göra den
afsedda verkan. Herr Lindberg har ju just
i fråga om uppförandet af de Ibsenska
pjeserna här i norden inlagt en förtjänst,
som man är skyldig att aldrig glömma; så
mycket större förvåning måste det därför
väcka, att han icke gjort sig större möda
denna gång.
Till all lycka utfördes hufvudrollerna
med ett viktigt undantag så förträffligt, att
styckets åskådande ändå blef en högtid.
Främst bland de uppträdande stod herr
Hillberg, hvars spel som den gamle
kämpen Ornulf i vissa scener, särskildt i andra
akten, höjde sig till stor och mäktig konst.
Det minst lyckade blef uppläsandet af
drapat, hvilket därigenom att herr H.
gaf det en deklamatorisk anstrykning miste
något af sin verkan. Hjördis återgafs af
fröken Lundeqvist, som visserligen icke i
allt kunde fylla den svåra och fordrande
uppgiften — i synnerhet gjordes sista
akten genomgående svagt •— men som
genom hela sin anläggning af rolen och det
sätt, på hvilket hon spelade ett par af sina
förnämsta scener, till full evidens ådagalade
sin mindre vanliga begåfning för det
tragiska facket. Herr de Wahl spelade
Gunnar Herse med förträfflig karaktäristik och
med ett lugn och en behärskning i sin
hållning och sina rörelser, som var
särdeles glädjande att se, ty det är därvidlag
som herr de W. hittills brustit i dylika
uppgifter. Sämst var herr Engelbrecht,
som tyvärr gjort sig skyldig till en
betydlig missuppfattning af Sigurds rol. Denne
skall nämligen visserligen, som han i fjärde
akten upplyser om, dyrka Hvite Krist, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
