Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett gammalt folk. Af Carl G. Laurin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
CARL G. LAURIN.
dialektik, fransk gratie och kvickhet som
hos honom sammansmält i en person.
Professor Hjärne afrådde oss för en tid
sedan i en artikel från att öfverskatta France,
ty han lär hufvudsakligen omsätta på
modern prosa, hvad de klassiska författarne
skrifvit före honom. Och då af klassiska
författare den anses bäst, som man själf
ej läst, kan jag ej annat än råda dem,
som läst Nepos, att ta itu roed
Quinti-lianus, och tvärt om, samt sedan läsa
hvarenda rad, som tillkommit under de
lyckliga tider, då till och med listorna
på de olika årens konsuler voro geniala.
France har, antar jag, läst äfven dessa
listor, ty hans beläsenhet förefaller otrolig.
Det finnes ingen medeltida
doktorsafhandling om siffran 3 eller 7 har försteget
i helighet, ingen Gladstonesk
tidskriftsartikel om hur djuren kunde rymmas i
Noaks ark, som han ej tycks känna till,
och ändå, fast han — jag tror med en
viss sarkastisk ironi — visar sin kunskap
i medeltida vapen genom att räkna upp
ett tjog olika sorter hillebarder, saknar han
vetenskapsmannens pedanteri; han är
alltid världsman men fullständigt fri från
världsmannens ytlighet.
Det ligger en klassisk klarhet öfver de tre
ofvannämnda böckerna. »Almen vid
promenaden», »Videdockan» och »Ametistringen»
behandla alla tre Frankrike under
århundradets sista lustrum, sedt från en
provinsstad på något öfver 100,000 invånare.
Redigt och öfverskådligt och utan skymt
af tröttande konstruktion ser man det
franska samhället i genomskärning. I de tre
volymerna får man göra bekantskap med
prefekter, generaler, biskopar, hertigar,
landtbrukare, professorer och småborgare.
Genom alla tre böckerna löper berättelsen
om hur abbé Guitrel genom de otroligaste
krumbukter och saltomortaler lyckas svinga
sig upp på Tourcoings ärorika
biskopsstol samt skildringen af den fattige
professor Bergerets skarpslipade kritik af
förhållandena; af hans samspråk med vänner
och bekanta under promenadens almar,
hans tysta strider med sin tjocka, simpla
fru, som föraktade honom så intensivt, både
därför att han var fattig, därför att han
var ett geni och därför att hon bedrog
honom. Hennes skrymmande videdocka,
på hvilken hon profvade sina klädningar,
är för M. Bergeret symbolen för all den
förarglighet hans plågoande utvecklar.
Genom Bergeret får man en bild af hur
lifvet ter sig för en vetenskapligt skolad,
ori-ginel filosof, under hvars lurfviga
cylinderhatt med de raka brättena det födes
tankar så djärfva och så obarmhärtigt logiska,
att de väckte häpnad i Paillots fredliga
bokhandel, där stadens diskussionshungriga
herrar hade sitt dagliga möte. — Med ett
särskildt intresse tecknar författaren
prästerskapet. Det svulstiga, aktörsmässiga
och vid äldre år något käringaktiga,, som
brukar utmärka särskildt de katolska
prästerna, vanda vid ett förnedrande
skvallersystem, skildrar författaren med bäsk
humor. En prakttyp är den slipade abbé
Guitrel, som i ett långt angifvelsebref från
prästseminariets rektor till ärkebiskopen
anklagas bland annat för följande
rysliga brott: »M. Guitrel plägar alla dagar
vid femtiden begifva sig till Mme
Magloi-res konditori vid Place St. Exupère. Där
undersöker han, lutad mot disken, med
djupaste intresse de läckerheter, som hopats
på fat och brickor. Han stannar vid de
sorters bakelser, hvilka, enligt hvad jag
inhämtat, lära kallas éclairs och babas; han
berör med spetsen af sitt finger ett af
dessa bakverk, så ytterligare ett, samt låter
inlägga detta lappri för gommen i ett
papper. Vare det långt ifrån mig att vilja
anklaga honom för vällust i följd af detta
noggranna och löjliga val af sockrad grädde
och bakverk, men i betraktande af ...»
Man får intet godt intryck af det
franska prästerskapet, och man fattar det
hjärtliga hat, mildradt af en god dosis förakt,
som dessa salfvelsefulla, krypande
enuck-typer, betraktade som korporation — ty
ädla personligheter finnas naturligtvis inom
detta stånd såväl som i andra — inge
intelligensen i hela den romanska världen.
Som tjock sirap flyter talet öfver deras
slätrakade läppar, uppfriskadt af spetsfundiga
sofismer. Men man känner också hvilken
förtviflad kamp det bör vara att strida mot den
slemmiga jättebläckfisken kyrkan, som
aldrig kan suga åt sig nog penningar, nog
makt, nog hjärnsubstans, kyrkan, »det enda
stabla» i Frankrike, som en af bokens
prästtyper med full rätt uttrycker sig.
Författaren har hunnit ett godt stycke förbi de
liberala och radikala flosklerna och gråter
ej af rörelse, då han läser inskriften
»Li-berté, Egalité, Fraternité» på stora operan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
