Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett gammalt folk. Af Carl G. Laurin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett gammalt folk.
329
eller öfver kasernerna. Han förstår, att för
Frankrike, där den officiela lögnen är om
möjligt större än i något annat land,
därför att folket, »de breda lagren», »de djupa
leden» i detta land trifvas med lögnen, är
republiken, som på grund af sin svaghet
medger ett visst mått af frihet, ändå
den minst skadliga form af styrelse. »Den
blygsamma republiken», säger han,
»försakar aktningen. Den begär blott att få
lefva, och det är ej för mycket, de
obetydligaste varelser hålla på det».
Under M. Worms-Clavelins insiktsfulla
ledning går emellertid departementet, där
Bergeret och Guitrel befinna sig, sin ljusa
framtid till mötes. Denne beskedlige och
likgiltige »persécuteur», som det katolska
bladet kallar honom, gör allt för att stå
väl med kyrkan, ty »krångel» är det
värsta han vet, och när ägarens till
kommissionskontoret dotter Mlle Deniseau börjar
tala med tungor och den heliga
Rade-gunda profeterar ur hennes mun om
ministärens snara fall, blir han ej fullt lugn,
förrän ofvannämnde abbé Guitrel, den
israelitiska Mme Worms-Clavelins kandidat till
biskopsstolen i Tourcoing, förklarar, att
kyrkan är ytterst skeptisk mot dylika
under och på sitt stilla, värdiga sätt kastar
fram en förmodan, att Mlle Deniseau var
besatt med en ond ande. Slutligen mattas
äfven ortens intresse för detta
»^konstitutionela under», som prefekten kallar det,
och denne kan nu, sin plikt likmätigt,
börja preparera valkretsen med de violetta
palmes acadèmiques och le mèrite
agri-cole, den lilla gröna bandstumpen, med
hvars instiftelse den sinnrike, s. k.
»bottenhederlige» M. Méline på sin tid
lycklig-gjorde Frankrike. —
Säkert är, att på de 1,100 sidor dessa
böcker tillsammans representera trängas de
mest geniala tankar med grundlig lärdom
och med en kvickhet, som man åtminstone
sedan Voltaires dagar ej sett i litteraturen.
Anatole France tyckes tro, att
mänskligheten är mera dum än brottslig, men
han medger naturligtvis gärna, att de flesta
äro för den allmänna säkerheten vådliga
dårar. Hvad han i den riktningen säger
om kriget och militarismen förtjänar att
begrundas öfverallt, där man tror, »att en
liten åderlåtning ej skulle skada», och
»rekommenderar »nappatag, som sluta med
ett ärligt handslag», och dylikt, som man
vid kaffet och konjaken kan få höra
visserligen högröstade men fysiologiskt
fullständigt nyktra herrar med hjärtats varma
öfvertygelse bedyra. Får M. Bergeret fatt
på några sådana, och det är ganska lätt —
i Frankrike, om man undantager »det
ärliga handslaget» som varande mera typiskt
för svenskt punschpatos, då, ja då måste
man läsa, hur stilla han dryper några af
logikens klara, iskalla vattendroppar i dessa
kokande hjärnor, så att allt blir fridfullt och
äfven den mest manligt blodtörstige
förstår att i stället för »ärligt handslag» blir
resultatet likstank, tårar, statsskuld och
dödligt hat, om också en och annan löjtnant
avancerat till major. A propos major
förekommer en bekant dylik i »L’anneau
d’amethyste» under namn af Raoul Marcien,.
men ni vet nog, hvem han i själfva verket
föreställer, om jag säger, att han i
februari för ett år sedan var den franska
arméns heder förkroppsligad. Med sin
martialiska blodtörst skrämmer han nästan från
vettet sin fylliga judiska älskarinna Mme
de Bonmont, en annan vacker dam, som
intresserar sig för Guitrels biskopsval och
har den oturen att få den af henne
anskaffade ametistringen, som skall pryda
Guitrels lika feta som heliga finger,
beslagtagen af polisen, som helt ohöfligt gör
en razzia i hennes och Marciens lilla nid
d’amour. Stackars Mme de Bonmont, när
hon vill hviska kärlekens hetaste ord, då
afbryter han, »den förkroppsligade hedern»,
henne med sina djärfva, ärorika drömmar.
»Jag skulle», utropar majoren, »vilja vara
i en ofantlig marmorsal full med folk och
slå med en knölpåk dar och nätter, slå,
till dess golf, väggar och tak blefvo röda.»
Ja, blodet ger hedern dess rätta glans, det
ser man både af krig och dueller, och ve
den kruka, som förnekar det! Han ställes
för en »hedersdomstol», och han blir ej
frikänd, som »le brave commendant».
Divinatoriskt skildrar France den
enklaste själ. Hur hjärtans beskedlig är ej
Euphémie, M. Bergerets jungfru, hvars
röd-fnassliga ansikte, gälla diskant och ideliga
smällande i dörrarne så ofta störde
professorns lexikografiska författarskap, som
rörde sig om ingenting mer eller mindre
än en fullständig förteckning på
sjötermerna i Virgilius. Och Mme Bergeret,
hans plågoande med sin retsamhet och
outtröttliga svada, huru innerligt afskyvärd är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
