Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur bokmarknaden - Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
johan mortensen.
det brokiga och det lysande, stolta hjältar,
sporrklang och lidelsefulla kärleksäfventyr.
I idéernas värld, där de mörka
Noureddins-figurerna spinna sina subtila tanketrådar
och söka »det som sker i det som synes
ske», känner han sig väl knappast riktigt
hemma. Dock äfven han har ett
tänkaredrag öfver pannan — och det klär honom.
Äro ämnena mångahanda uti denna
samling, så finnes dock en enhet, och det
är författarens egen personlighet, hvilken
tydligt tecknar sig under gången af dessa
analyser. Icke som om han på något sätt
framhäfver sig själf eller broderar på sitt
eget porträtt, när han skall teckna andras.
Tvärtom, hans valspråk kunde vara: Odi
profanum vulgus et arceo; han hör till de
författare, som skrifva med handskar på,
och hvilka ej gifva mera af sig själf, än
hvad ämnet nödvändigtvis fordrar. Men han
har den börne lyrikerns behof att känna
med och gifva sig hän och detta förlänar
en starkt personlig färg åt hans skildringar.
Mången gång samlar han sina intryck i en
stämningsfull situationsbild och slutar med
ett rent känsloutbrott (en sommarafton vid
Bajæ, Zarathustra o. s. v.).
Han analyserar icke kallt och nyktert,
han skrider fram liksom i en dröm men
ser därför icke mindre skarpt och
träffsäkert. Därför talar han hälst i bilder, hvilka
springa fram naturligt och otvunget under
hans penna. Ofta upprepas och nyanseras
samma tanke i flera på hvarandra följande
bilder. Visserligen glömmer han aldrig att
äfven meddela den lilla formel, som ger
nyckeln till alla dessa poetiska juvelskrin;
men dock händer det, att han genom denna
bildrikedom blir dunkel. Bilden är nu en
gång för alla icke den genomskinligaste
dräkten för en tanke.
Någon gång händer det äfven, att en
eller annan bild följer med, som visserligen
i sig själf är färgrik och åskådlig men ej
belysande, hvad författaren ville säga. Så
t. ex. då han om de stängda blekgröna
fönsterluckorna i Brügge säger, att de hafva
en färg, som är som att röra vid ett liks
kinder. Men man får ej ett färgintryck
genom att röra vid kinderna på ett lik.
Dessutom vill författaren ej här för oss
frammana den materiela förgängelsens
ödeläggelse^ men väl i oss väcka den
drömrika känsla, hvari vi försänkas vid tanken
på hädangångna släkten, och bilden fyller
således ej sin uppgift. Men det är
knappast vardt att dröja vid en dylik lapsus,
som är så lätt förklarlig med våra dagars
hastiga arbetssätt. Hör i stället med
hvilken flykt och säkerhet han tecknar de
saliga på Memlings yttersta dom: »Från en
äng, hvilkens vårblommor lifvets ström
daggstänker och bland hvars grässtrån
ädelstenarne från det eviga Jerusalems
grundmurar tindra som pärlstoft, komma de utvalda.
Ännu ligger öfver deras ansikten, trots
frälsningen, en skugga från domens ångest. Deras
blickar äro skygga inför allt ljus, som
väntar, och i bäfvande och ödmjuk nakenhet
träda de uppför trappan till det himmelska
paradisets katedralport. Petrus stöder deras
stapplande, och fern änglar i biskopsornat
hölja dem med andlighetens klädebonader.
Men på loggierna öfver katedralportens
öppna dörrflygel och helgonprydda
gafvel-fält stå skaror af ljusa änglar och hälsa de
saliga välkomna. De sjunga och spela
lustgårdens stjärnklara morgonsång, och deras
vingar och lockar skimra mot flammornas
flamma, paradisets morgonrodnad.»
Han talar om allt och alla med en
älskvärd urbanitet och utan all dogmatism,
hvilket icke vill säga detsamma som att
författaren ej har en ståndpunkt. Man
behöfver ej söka den: såsom inledning står
den stolta skildringen af Lucretii epos till
naturen, hvilket analyseras med sådan
fyllighet och elegans och med något af den
majestätiska värdigheten från Lucretii dikt
i själfva språktonen. Man ser både där och
på många andra ställen, att författaren ej
hör till dem, hvilka anse, att vetenskapen
gjort bankrutt. Men å andra sidan med
hvilken innerlighet gifver sig icke
författaren hän i den medeltida konstens och
litteraturens mystiska världsåskådning och med
hvilken skärhet tolkar han ej legendernas
rika och fantasifyllda poesi!
I »Diktare och drömmare» har författaren
för första gången samlat en del af sina
studier öfver dagens litteratur och konst.
Glädjande vore, om denna samling
efterföljdes af flere. Herr Levertin har äfven
från äldre tid åtskilliga artiklar kringströdda
i tidningar och tidskrifter, hvilka förtjänade
att räddas ifrån glömskan och
sammanföras mellan samma pärmar.
Johan Mortejisen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
