Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur bokmarknaden - Af Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur bokmarknaden.
335
Vilhelm Andersen. Adam Oehlenschläger. Et
Livs Poesi. Ungdom. Kjøbenhavn. Det Nordiske
Forlag.
Valdemar Vedel och Vilhelm Andersen
sättas i Danmark obestridt främst bland
yngre litteraturhistoriker. Hos oss i Sverige
är den förre väl känd, men den senares
namn torde här till och med i de kretsar,
som verkligen intressera sig för litteratur,
vara så godt som obekant. Men det är
en bekantskap att göra; läsaren skall i
honom lära känna en skriftställare af rang
med utprägladt dansk karaktär. Danska
hafva också ämnena varit för de två större
arbeten han hittills publicerat, en
förträfflig biografi öfver Paul Möller och en
intressant afhandling öfver Oehlenschlägers
dikt » Guldhornene ».
Den bok, som härmed anmäles, utgör
första delen af ett verk, hvars tvänne
följande delar skola utkomma inom årets slut,
»hundraåret för Oehlenschlägers första
framträdande i litteraturen». Vi följa sålunda
här skalden under hans barndom och
ungdom, till dess han trettio år gammal 1809
återvände från sin långa utländska färd.
D:r Andersen behandlar rätt utförligt de
första försöken på författarebanan, och
finner i dem flerstädes ännu svaga konturer
af gestalter, som utförts i senare verk och
sålunda förebåda dessa.
Från mötet med Steffens 1802, hvars
omedelbara frukt dikten om guldhornen är,
följer så den härliga tid, då
Oehlenschlägers frodiga fantasi har en ständig vår,
den tid, då »SanctHansaftenspil», »Aladdin»,
»Hakon», »Axel og Valborg» se dagen, för
att blott nämna några namn. Någon analys
af dessa verk förekommer icke, och
öfverhufvud bör läsaren för att obehindradt kunna
följa författaren icke blott känna till sin
Oehlenschläger utan ock ha en smula reda
på de litterära förhållandena vid denna
tid i Danmark. Arbetets uppgift är
nämligen icke att bli en handbok, utan är vida
mera subjektiv, såsom ock undertiteln »Et
Livs Poesi» antyder.
D:r Andersen behandlar sin hjälte utan
mycket komplimanger, ser honom icke på
vördnadsfullt afstånd utan söker tvärtom att
komma honom så nära som möjligt. Det
är också icke en serie historiemålningar i
stor skala och stil, vi få se, utan en följd
af smärre genretaflor, skildrade lifligt och
åskådligt med samma säkra konst, som vi
beundra hos så många danska genremålare.
Jag behöfver väl icke säga, att synpunkten
därför alldeles icke är småaktig; jag ville
blott med denna jämförelse framhäfva, att
bokens charm ligger i den nära intimiteten
mellan författaren och föremålet, en
egenskap som bär vittne om författarens
utpräglade danskhet, som också kommer fram
i hans friska och sunda realism och hans
»lune».
Hvad d:r Andersen på detta sätt lär
oss känna det är människan Adam
Oehlenschläger, huru hans naturliga anlag bildas,
och utvecklas af beröringen med andra och
af förhållandena omkring honom, hvilka,
tankar och känslor som behärska honom
och huru utaf dessa idéer och
stämningar-hans lifs poesi, hans dikter födas. När vi
sålunda fått följa dessas genesis, så få
vi-för denna gång vara nöjda; de färdiga,
verkens beskaffenhet och öden befattar sig
förevarande bok icke med. Emellertid kan
jag icke låta bli att uttrycka den
förhoppningen, att d:r Andersen en gång skall taga.
fatt på äfven denna uppgift, ty han har i
sina föregående arbeten ådagalagt en klar
blick för den poetiska formens betydelse
och ett sällsynt fint språksinne.
Men apropos språket, så måste jag
tillfoga, att den enda anmärkning jag har att
göra mot arbetet gäller dess form på några,
ställen, där författarens danska »jävnhed»
fått ge vika för försök i den högre stilen.
Ett par exempel! Det omtalas, hurusora
Oehlenschläger, Steffens och Rahbek
samtidigt voro förälskade i skådespelerskan
Maria Smidth, och det heter härom: »Det.
saa ud som om denne Kvinde, den
moderlige Jomfru, paa Tidens Vendepunkt
var Tidens Muse, der endnu favnede alle
Tidens Sönner» (S. 21). Eller följande
tirad öfver en örfil, som Oehlenschläger
nere i Paris gaf en dum kammarjunkare för
det han dristade sig att kritisera Goethe:
»Denne Lussing, som Baggesen maa have
fölt Smækket af paa det modsatte Sted af
sit Legeme, er det nye Aarhundredes Salut
til det gamle, som Oehlenschläger önskede
at leve i Fred med!» Slika kraftyttringar
förvåna mera än imponera, där de icke
ge-anledning till en icke afsedd munterhet.
D:r A. har själf skrifvit en lika
roande-som instruktiv studie öfver »den ziirlige
Stil»-, måhända kommer en gång i
framtiden en intressant bok att skrifvas om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
