Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur bokmarknaden - Af Otto Sylwan - Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
otto sylwan.
våra dagars preciöser, och då skulle det
kunna hända, att ofvanstående citat komme
att få rum däri.
Som helhet är boken emellertid
förträfflig, och jag tror att den, som läst ett
af Vilhelm Andersens arbeten, skall med
sympati följa denne sunde och älskvärde
författare på hans vidare färd.
Otto Sylwan.
Karl Larsen: Poetisk Tyskland. En mosaik.
•Carl Ewald: Sulamiths Have. Pastor Jespersens
Juleaften.
Johannes Jørgensen: Digte.
Viggo Stuckenberg: Hjemfalden.
Ludvig Holstein: Tove. Et Kjærlighedsdrama.
Hjalmar Bergstrøm : Brændte Skibe. Fortælling.
Det nordiske Forlag. Kjøbenhavn.
’P. Fr. Rist. Pagebreve.
Det Schubotheske Forlag. Kjøbenhavn.
Karl Larsen fortsätter med »Poetisk
Tyskland» den serie af små reseböcker
»Ude fra den vide, vide Verden», som han
påbörjade med »Modet og den blanke
Klinge», det förra året utkomna häftet
spanska intryck. Nästan ännu bättre än detta
speglar denna nya lilla bok författarens
temperament af utsökt individuelt
iakttagande och återgifvande turist. Man finner
hos honom aldrig ett spår af ansträngd och
enerverande jakt efter panoptikonkuriositeter,
tvärtom, han går på de främmande
städernas gator i sina egna tankar, endast liksom
i half distraktion bekymrande sig om hvad
han ser och utan annan Bædeker än
slumpen och sin egen nyck — och likväl ser
han så oändligt mycket mera än de flesta,
ser framför allt just det, som den öfriga
resandeströmmen går förbi utan att ana
något. Hur skarpt och säkert samlar han
icke här i några få, men med mästarehand
ristade linier en bild af det Tyskland, som
nu lefver och handlar och adminstrerar och
knappast längre har tid öfver till tanke och
dikt. Det dröjer något litet, innan man
ser, hvart författaren vill hän. Som en
skenbart likgiltig främling går han omkring i
den lilla forna hansestaden, hvars namn
han icke nämner — det är måhända en
svaghet — och med poetisk gourmandise
profvar han vinerna i en gammal halfskum
Rathhauskeller; så för han oss in i ett
gammaldags enkelt men förnämt tyskt hem,
hos enkan efter en preussisk general, en af
den gamle kejsarens män. I en liten in-
teriör och i ett brottstycke af ett samtal
med den gamla damen låter han här skymta
en reflex af den verkliga storheten i de
ideal, som skapade det nya Tyskland —
i det följande visar han, hur samma ideal,
stelnade och utan kraft att längre skapa
någonting alls, brutalisera nationen och göra
den andligt steril. Med en djup intensitet
i det ohyggliga skildrar författaren en
afrättning på fängelsegården i en preussisk
fästning, en skildring som med sin
underström af förklädd grymhet, af vilda
instinkter i paraduniform och i frack med hvit
halsduk, verkar som en afsiktlig parallel
till den målning af en tjurfäktning, i
hvilken det spanska häftet kulminerade. I nästa
afsnitt ger han oss så på de drastiska
sidorna om »mannen med konsturet» en
sinnrik och hvasst satirisk parabel öfver hela
den nutida officielt tyska kulturen, ett
krist-ligt-klassiskt-nationelt sammelsurium,
hop-skrapadt från alla kanter af de
heterogenaste beståndsdelar och genom skolor och
universitet utminuteradt i form af andliga
uniformspersedlar, utan hvilka ingen vinner
förtroende som allvarlig man och god tysk.
Jag såg nyligen i en tysk skämttidning en
teckning med underskriften: »En civil!» På
en tysk framtidsgata skockade sig en skara
människor af alla åldrar och stånd och
klädda i alla slags uniformer samman kring
en gammal man i en rutig ulster och
betraktade honom med en nyfikenhet blandad
med löje och misstroende. Det är med
samma min af löje och misstroende den
andligt uniformerade mängden alltid
betraktar hvar och en som vågar sig ut utan
intellektuelt livré.
Karl Larsen har en distingerad plats i
det skrifvande Danmark. Han är en af
de talanger, hvilkas inre värld undergår
en ständig och oafbruten och just därför
föga bullersam förnyelseprocess. Hans stil
har rhenvinets friska kylighet och
bourgognens sammansatta arom. Han är intet geni,
men en mästare.
Den begåfvade och på de sista åren
så omtyckte författaren Carl Ewald har,
efter hvad jag fruktar, i sin flit den
svåraste konkurrenten till sin talang. Sedan han
för tre eller fyra år sedan debuterade
anonymt med den vackra boken »Den gamle
Stue» och med den vann en betydande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
